Ibland vill även jag bara gå och gömma mig, eller skada saker. Idag, imorse, ville jag först och främst bli av med mina egna smärtor, med hjälp av någonting
(senare, ganska så tidigt, upptäckte jag att detta något var tvunget att bli hemfärd, piller, vetekudde och mycket varmt te med honung)Anledningen var
detta satans påfund som även kallas mensvärk. I vanliga fall brukar dessa perioder av mitt liv inte påverka mig nämnvärt, mer än att jag av någon konstig anledning beter mig mer kvinnligt.
Men idag, uj uj uj, det var som om någon släppt
en helvetisk mängd otäcka djur i min mage, och de förflyttade sig mellan svanken och magen och krampade om vartannat. Jag sitter där, på min första lektion för dagen, och toksvettas. Först varmt, så jag tar av mig tjocktröjan och fläktar. Sedan, helt plötsligt, börjar jag frysa. Jag sitter verkligen och huttrar, och kallsvetten bara rinner. Kan inte heller andas som normalt folk för det gör ontet ondare, så jag sitter och flämtpustar också.
"Jisses, hjälp" tänker jag, för sådan brukar jag ju inte vara. Stark ung kvinna som jag är. Bäst att resa sig och kila iväg och tvätta ansiktet med vatten. Reser mig upp.
"Shit vad det svajjar, ska det vara såhär?" Ser mig omkring, flickorna, mina söta vänner, tittar oroligt på mig. Jag kilar ut genom dörren.
Hjälp, mitt maskineri tänker sprängas, känner motorn koka.Ögonens fokus ur funktion, allting bara rullar omkring, men jag vet hur jag ska gå för att det ska märkas ytterst lite. Drar upp dörren till damernas och slår mig ner på golvet bredvid en toalett. Känner det värsta snurrandet dra sig tillbaka, öronen blir varmare än resten av kroppen (konstig effekt som jag alltid uppnår när något inte är som det ska, dvs. när jag håller på att svimma, men det bestämmer sig för att dra sig tillbaka)
Det var själva panikkänslan just där och då. När jag väl orkar resa mig upp är lektionen slut, klassen har lunchdags och damernas fylls med klassisar som funderar på hur det är med mig. Kikar i spegeln där ett spöke lyser upp mitt ansikte. Well, not that great I guess. Får a couple of painkillers av Eve.
(Bless her) Visserligen alvedon som inte hjälper mot magvärk, men snurrandet lägger sig helt. Lägger mig på klassrummets soffa. Alla andra är och äter, jag gnyr och gnäller i min ensamhet, och för en av mina systrar via sms. Sedan kommer Sara, min kära söta Sara, tillbaka och klappar på mig. Jag bestämmer mig för att åka hem. Först går jag dock till matsalen. På ditvägen blir jag uppraggad, och får därigenom lite sällskap i matsalen.
En av mattanterna, ryska tror jag, ser direkt hur jag mår och är gullig och serviceinriktad. Hon hämtar en stol åt mig, medans jag sitter på golvet tillsammans med mitt sällskap i väntan på att pastan ska kokas klart. :) (ja, klockan var ju efter tolv och i stort sett hela skolan har då redan varit där och roffat åt sig allt) Men, tyvärr, jag fick inte i mig mer än en tugga. Sofie, jag slängde hela min portion!!!! :O
Sedan gick jag mot bussen, med ett stopp strax utanför Kopparportarna.
"Sorry guys, but watch out where you step." Blev lite för mycket frisk luft. Men sen for jag hem och nu sitter jag här. Iprenfylld, tefylld, varm och relativt trevlig igen. Aldrig aldrig aldrig gå utan Ipren någon mer gång.
Piller är till för att hjälpa en. (Man ska bara inte gå till överdrift)
