WHAT??

Ja, mycket konstigt sker här i världen. Mitt ungdomskonto är en av dessa platser som jag inte förstår, men jag ler, tackar och tar emot! Hur har det här gått till? Jag har ju mer än jag har gjort skäl för? Kan någon komma med en rimlig förklaring? Nog för att det är trevligt och så, men jag vet ju inte varför?

Och vad det handlar om, jag har mer pengar på mitt konto än jag tror att jag borde ha. :D

En dag är lång, men en månad är kort. Hur går det ihop? Det går inte ihop, men ändå är det så det fungerar. Helt absurt och ologiskt. Det handlar förstås om subjektiv upplevelse, men vad fan! Fast de är förstås olika, dagarna kan också vara långa ibland. Dagen efter en fantastisk dag är alltid lång, och ännu längre blir den om den inte innehåller minsta lilla av det som gjorde dagen innan helt sagolik.

Idas vackra ord-lista

• Porlande, virvlande, susande, gnistrande, fluorescerande
• Tisslande, smygande, brusande, brinnande, trasslande
• Alv, troll, älva, norna, stjärna, skogsrå, tomte, karl
  
• Förstubro, veranda, friggebod, häbre, fäbod
• Skog, vatten, myr, häll, älv, himmel, vall
  
• Passion, lust, kärlek, känslor, magi
• Måne, ulv, ylle, smedja, eld
  
• Utlämnad, nåd, begär
• Smidighet, grace
• Leopard
  
• I
  

Varför inte?

Dikter

With the beauty
you haven't made yourself
and a voice
even angels would hurt for
you stand tall among the visitors
with your own version
of the real world
excluding rights and wrongs
while the surrounders
try to catch
the flying pieces of your soul
in the air


När det man vet ej går att förklara
och det man vill säga inte existerar i befintliga ord
ska man då försöka skapa en ny verklighet
producera sina egna ord
se en utväg från en återvändsgränd?
Vänd dig från väggen, tänk bort
den svidande smärtan
där de verbala piskrappen träffat
och slå tillbaka, intelligent och skoningslöst

Jag vill bara sätta ner foten, säga stopp och att från och med nu ska saker ske på mina villkor och på mitt sätt. Om det bara vore så enkelt. Dock, jag är ju inte den enda människan i deras värld, och garanterat inte den mest lämpade till att ha det ansvaret. Men gentemot vissa människor har jag verkligen ingen kämparglöd. Jag är som vax i deras händer. En viftande hund när de ser på mig. Om de säger något, vill ha verkligheten på ett visst sätt, ber mig om något, allt accepterar jag. Oavsett hur svårt detta något kan vara för mig att hålla mig till. Det är förstås inte alltid som det är svårt. :P Men när jag vet att jag inte har något att sätta emot, då erkänner jag att jag är alldeles maktlös. Helt utlämnad på nåd och onåd. Det gör ont att veta att utsidan är stark och insidan naiv, vill allt så väl och ändå inte kan lyckas krypa under skalet och betyda mest. För, att betyda mest innebär delvis ömsesidig respekt men också att man har en viss makt, bara genom den man är.

Om jag vetat vad jag vet idag skulle jag ändå inte gjort annorlunda, någonsin. Eller jo, en gång, men det är väl ändå inget jag ångrar, onödigt att ångra. Det är mitt bevis på att även jag kan råka tappa kontrollen över vad jag egentligen vill. Och jag hade ju aldrig räknat med vändningen det tog senare. Jag vet inte om det hade påverkat något, men jag hade iallafall kunnat gå in i ett hus den där kvällen. Jag hade aldrig sett oron i ett par vackra ögon, smärtan som fanns där just där och då. Och jag vill helst av allt se dem glada. Det är därför jag alltid gör vad ni ber om. Jag står inte ut med det jag ser i era ögon. Mitt jag är inte byggt för att medvetet såra någon som jag anser är viktigare ur mänsklighetsperspektiv, än mig själv. (Hjälp, det låter ju rent av fruktansvärt att någon skulle vara viktigare än en annan människa, förlåt mig) Det jag menar är att de personer som jag står maktlös inför är sådana som kan åstadkomma viktiga saker i världen. Beröra människor på olika sätt. Sådana människor som faktiskt kan göra skillnad, bara genom vilka de är.

Ensam är stark

Jaooza, snart lär jag väl gå och käka lunch..ensammen. Ska bli så skönt imorgon när min kära söta återvänder till skolans välkända korridorer, antagligen alldeles brun efter två veckors utlandsvistelse. Spenderat dem har hon gjort i Thailand, och jag är såååå avundsjuk! ^^ Fast mest glad för hennes skull såklart. :)

En lektion kvar idag, och den börjar tjugo över ett. Nu är klockan fem i elva. :P Min buss som jag tar hem går tio i tre idag. Känns lite smått frustrerande, men det finns inte mycket man kan göra för att ändra på situationen.

Etik är moralens teori.

Inom psykologin håller vi på med humanistisk psykologi at the moment. Bland annat något som kallas giraff-/vargspråk. Det har vi prov om på torsdag, så jag får väl sitta här och plugga det. Efter lunchen.

(Reservationer, nu ska jag filosofera lite om ändringar av livsstil här. Det är varken för att jag påstår att jag är tjock eller mår dåligt på något sätt. Helt enkelt bara för att jag tror det vore hälsosamt.) Borde vänja mig vid att klara mig på mindre portionstorlekar vid lunchen och middagen. Kanske be min kära kusin om hennes yogaprogram och sätta igång. Öka aktionen i mitt liv. Unna mig att hitta på saker om jag vill, istället för att slå undan dem med ett "Det är ju jobbigt!" Istället för att vara slö, slapp och likgiltig till det mesta i mitt liv.

Jag ska rensa ur mina garderober förresten. Det börjar bli väl knökfullt av saker jag slutat använda men behåller av tre orsaker:

1. Minnen av tillfällen då jag burit dem.
2. "Jag kanske behöver dem en dag!"
3. ...och att jag inte orkat ta tag i det, för det tar sådan tid och jag måste bestämma mig och *Usch* ...(gnäll gnäll gnäll)

Nej, jag tror jag ska gå och sätta mig och käka i matsalen..ensammen. :P Tur att man är en stark kvinnlig varelse som står upp för sig själv! (Eller ligger ner om det är vad jag vill B) *men Iiiida* ...) Bye now

Nu vet jag hur det känns, och det är ingen hit. Det ska i möjligaste mån undvikas i framtiden. Vara alldeles skakig, med huvudvärk och ont i diafragman. Hela tiden försöka dricka lite vatten. Vara tvungen att böja sig framåt och djupandas titt som tätt. Nej, det finns mängder av roligare saker att göra. Fast gårdagen var toppen, trivdes väldigt bra trots att jag var yngst i sällskapet.

Det är lite spännande att kroppen säger åt en vad man behöver få i sig. Vatten naturligtvis, men den försökte hela tiden få mig att tänka på kall mat utan starka kryddor, enkel mat. Sushi sa den lite då och då, för det känner man sig så snäll av efteråt. Ris överhuvudtaget, och något enkelt och snällt kryddat till. Fast buljong var också en grej som den fick mig sugen på. Well well, jag tycker iallafall att det känns som att man bör lyssna på sin kropp när den säger vad den behöver. Särskilt när den pratar om nyttiga varor.

Tankeverksamheten avstannad. Snart dags att tillbringa ännu en tidsrymd under ett täcke, ty hjärnan krampar.

Ett ord är så onyanserat. Även om budskapet säkerligen går fram så blir känslan lidande. Jag vill ha personlighet. När jag skriver något till någon så försöker jag få in en gnutta känsla i mina ord. Försöker ge dem en nyans. Ett lidande, om det jag skriver gör ont. Ett glädjetjut om jag skriver något glatt. För ett glädjetjut och tårar är känslor i dess renaste form. Ett skrik är en känsla som få tar fel på. Ibland så får jag en sån otrolig lust att bara skrika, skrika för allt vad jag är värd. Ta slut på alla mina resurser bara genom att använda rösten, lungornas kapacitet och vinden omkring mig.

En datorskärm, som den jag sitter framför, vad är det för ett behov den tillfredställer? Egentligen. Det är så förfalskat, behovet att sitta här kommer sig ju egentligen bara av att de som jag gärna hade pratat med face to face, voice to voice, befinner sig för långt bort för att jag ska kunna det. Och att jag sitter här just nu och skriver, det är ju inte bara för att visa upp mina ord för er, utan för att jag är för lat för att skriva dem på papper.

Och när jag sitter här och skriver, för mig själv och andra, lyckas jag då få fram en känsla? Får jag fram desperationen och känslan av maktlöshet? Förstår ni vad det är jag funderar över, min oro över att vi ska bli individer utan känslor, kollin framför datorskärmar, utan förståelse för naturen och vad den visar oss. Förstår jag själv min rädsla? Att jag oroar mig för att jag, genom att mina ord inte blir så känslosamma på pränt som de var inuti, ska misslyckas med att visa de människor som betyder något för mig exakt vad det är de betyder.

När man är liten, bebis-storlek, då är ens behov tydliga. Äta, sova, uträtta behov, närhet. Alla dessa finns kvar även i den äldre versionen, men det har tillkommit ett gäng och de har ibland ändrat karaktär. Närheten ser annorlunda ut, nu är det inte bara den fysiska närheten (även om det oftast är den som saknas, speciellt av mig) utan också den intellektuella närheten som man vill åt. Att utbyta erfarenheter och försöka förstå varandra. Det är så viktigt, fast när man förstår varandra väl kan det bli så lätt att utnyttja varandra i dåliga syften. Man vet vilka strängar man ska spela på för att få den andra att göra som man vill, och man vet vad man själv är tvungen att lägga ner, hålla uppe, göra för att den andra inte ska ta över helt.

Svårt och hårt, men lik fan underbart!