Ikväll har jag klistrat CD-skivor i böcker i Falun. Boken var Eva och Adam "Första ögonkastet" CD-skivan i var den första Eva och Adamboken, som CD-bok.... Jag måste säga att det var ett ovanligt trevligt bokjobb (inte för att jag prövat så många olika, men ändå.) Det kändes enkelt! Gick fort och trasslade inte så mycket heller. Och det är ju alltid trevligt att tjöta loss lite med scouterna, oavsett åldrar så är de ju alltid speciella. Det är som att alla behandlas lika oavsett, man kan fåna sig och skämta utan risk för att få en överlägsen blick tillbaka (gäller inte RIKTIGT alla, men de allra flesta) Vi fyra vid mitt bord satte in 3596 CDskivor i lika många böcker, vi var nog värst av alla! ^^

Lär ladda på min mobil nu snart också. 22 öre räcker inte långt...tyvärr!

Imorgon ska jag städa, dammsuga och sånt där, här hemma, för vi ska få morföräldrerbesök.. och något annat besök också. Folk där kvinnan skulle kunna ses som min mors kusin, (inte biologiskt, men mammi ser henne som en sådan) men jag vet inte att jag någonsin träffat henne. Blir spännande, och då vill man ju göra ett rätt gott intryck också. Därefter ska jag följa med mormfar tillbaka till bostaden deras där torsdagen ska ägnas åt skåpstädning tillsammans med kära syster!

Och jag skulle vilja gå på Peace&Love, men får skylla mig själv som inte sparat peningar till det och därför inte har råd... *klapp klapp, synd om*

Visst är det så att man har olika sorters relationer till alla människor man känner. När de dessutom finns på så olika avdelningar i ens liv är det rätt lätt att de blir väldigt betydelsefulla just när man har tillgång till dem, när de finns inom ögon/känsel/gångavstånd och sedan när de har en viss distans och man är med annat folk blir det folket speciellt istället. Förbannat jobbigt, för det gör mig förvirrad att inte känna samma sak hela tiden. Det gör mig hopplöst nojjig! Och sen blir jag även det rätt snabbt när jag inte hör ifrån någon på ett tag. *Fåntratt*

Jag skulle vilja ha en fantastisk kompis, en äkta vän som jag kände så bra att när jag kom och hälsade på skulle jag känna mig säker med att gå upp, slå mig ner på sängen och bara slöprata. Ha en killkompis som jag känner att jag kan krama och pussa på kinden och prata med om allt, utan att det behöver vara något mer. Men jag vet förstås också att det är ganska oförenligt med mitt känsloliv. Jag skulle nog bli så fascinerad av vännens vänskap att jag skulle omvandla det till attraktion och så skulle man hamna i samma sits IGEN! Det är så jag förutspår mig själv och jag tror att det stämmer ganska väl överens med sanningen. *protestera den som vågar*

Nu sovdags! Byebye (slö hela jag, och ändå är klockan snart ett, inte så konstigt!)