Att vara kär eller känna kärlek, skillnaden är...

Jag är faktiskt inte kär i någon, hur konstigt det än låter. Ganska förvånad själv för den delen. Det finns dock en variant av känslan som jag är väldigt insatt i / utsatt för. Denna kallas att känna kärlek. För, att vara kär, det är den där övervälvande känslan som gör sig själv exklusiv och speciell. Att verkligen vara kär gör att omgivningen blir ointressant, eller iallafall mindre påträngande.

Att känna kärlek. Det är så annorlunda, också vackert, men annorlunda. Jag känner kärlek inför mina vänner, min familj, de pojkar jag tycker mycket om och många andra, även saker kan jag känna kärlek inför. Mina djur, prylar som betyder mycket för mig, ovärderliga minnen. Händelser i mitt liv som jag kommer ha kvar för evigt, även om personer och situationer sedan dess har förändrats.
När jag känner av kärleken blir jag välvillig, lättrörd. Vill tala om för vem det nu är som gjort vad det nu är att denna har gjort något som gör mig glad, varje gång det händer.

Att känna kärlek är inte oroande, aldrig fel, för det går ut på att det jag vill är lycka och glädje för någon annan. Jag är villig att försöka hjälpa, diskutera, krama, laga mat, ja det mesta faktiskt, just för att den person vars "jag" jag uppskattar och känner kärlek inför ska ha det så bra som möjligt. Ibland så går det jag gör för långt, för tätt inpå, men det är för att sammanhanget runtomkring är för oklart för mig.

Att vara kär däremot, det tränger undan så många. Så mycket av ens tankeverksamhet inriktas på en enda person. Omgivningen blir lidande och möjligheten att känna kärlek inför livets enkelhet, och det lilla, minskar. Fast, om det är som jag tror och hört så är ju den första passionerade "allt-utom-oss-är-oviktigt"-känslan en övergångsfas, och man blir mindre dryg och mindre enkelspårig efter ett tag. Har aldrig provat på den delen ännu, men jag är ju ung. Inte ens inne på systemet än. (Dubbeltydig, beroende på vilket system vi pratar om!)

Så vadan detta, varför tveka när allt jag säger är hur jag är, och vad jag försöker vara. Varför ligger så stor del av min fokus på något som inte behöver ske inom kort? Jo, visst är längtan naturligt och man får ha roligt på vägen.
Jag är bara så villig att lära mig allt om en annan människa och dela tankar, dela säng, att längtan till det grönare gräset får mig att försöka hinna omforma verkligheten till det nya redan nu. Även om det grönaste gräset, och jag, kanske inte är redo ännu. Vi kanske inte ens har träffats, och mötet behöver dröja för att bli vad det borde vara.