Godnatt min värld
utan syrsor som spelar
här vid min plats där jag nästan växer fast
ljudet ni hör är endast elektronik
Vem längtar inte till den vår som medför liv och levande brus

Utan att hävda annat än min rätt
tänker jag gå omkring i allt detta liv
samla minnen av väldoft och jord
vara mina gener trogen
Mina gener säger att det är rätt sätt att leva

Ibland när jag är vaken blundar jag
när jag blundar ser jag mina minnen
tänk att så många kan rymmas på ett så litet område som en människohjärna
En jättebläckfisk har ett öga större än den

Det enda jag sörjer med mina minnen är att de är så ofullständiga. Om jag inte har människorna jag tycker om framför mig i verkligheten kan jag inte se exakt hur de ser ut när de ler eller är ledsna. Det skrämmer mig en aning. Är det så för alla, att ansikten inte syns tätt intill i minnen? Bara korta glimtar som får en att haja till, som får en att rysa av både välbehag och olust. Olust över att det förloras så snabbt. Är det då konstigt att man vill tillbringa tid i närheten av, de som betyder något, ansikte mot ansikte. Man tänker att om man ser ansiktet tillräckligt många gånger så måste hjärnan minnas det precis som det är. Hjälper det? Inga svar kan jag ge.