Att vara kär eller känna kärlek, skillnaden är...

Jag är faktiskt inte kär i någon, hur konstigt det än låter. Ganska förvånad själv för den delen. Det finns dock en variant av känslan som jag är väldigt insatt i / utsatt för. Denna kallas att känna kärlek. För, att vara kär, det är den där övervälvande känslan som gör sig själv exklusiv och speciell. Att verkligen vara kär gör att omgivningen blir ointressant, eller iallafall mindre påträngande.

Att känna kärlek. Det är så annorlunda, också vackert, men annorlunda. Jag känner kärlek inför mina vänner, min familj, de pojkar jag tycker mycket om och många andra, även saker kan jag känna kärlek inför. Mina djur, prylar som betyder mycket för mig, ovärderliga minnen. Händelser i mitt liv som jag kommer ha kvar för evigt, även om personer och situationer sedan dess har förändrats.
När jag känner av kärleken blir jag välvillig, lättrörd. Vill tala om för vem det nu är som gjort vad det nu är att denna har gjort något som gör mig glad, varje gång det händer.

Att känna kärlek är inte oroande, aldrig fel, för det går ut på att det jag vill är lycka och glädje för någon annan. Jag är villig att försöka hjälpa, diskutera, krama, laga mat, ja det mesta faktiskt, just för att den person vars "jag" jag uppskattar och känner kärlek inför ska ha det så bra som möjligt. Ibland så går det jag gör för långt, för tätt inpå, men det är för att sammanhanget runtomkring är för oklart för mig.

Att vara kär däremot, det tränger undan så många. Så mycket av ens tankeverksamhet inriktas på en enda person. Omgivningen blir lidande och möjligheten att känna kärlek inför livets enkelhet, och det lilla, minskar. Fast, om det är som jag tror och hört så är ju den första passionerade "allt-utom-oss-är-oviktigt"-känslan en övergångsfas, och man blir mindre dryg och mindre enkelspårig efter ett tag. Har aldrig provat på den delen ännu, men jag är ju ung. Inte ens inne på systemet än. (Dubbeltydig, beroende på vilket system vi pratar om!)

Så vadan detta, varför tveka när allt jag säger är hur jag är, och vad jag försöker vara. Varför ligger så stor del av min fokus på något som inte behöver ske inom kort? Jo, visst är längtan naturligt och man får ha roligt på vägen.
Jag är bara så villig att lära mig allt om en annan människa och dela tankar, dela säng, att längtan till det grönare gräset får mig att försöka hinna omforma verkligheten till det nya redan nu. Även om det grönaste gräset, och jag, kanske inte är redo ännu. Vi kanske inte ens har träffats, och mötet behöver dröja för att bli vad det borde vara.

Strange wishes would
reheat my body
make me breathe
with a different colour
lately cold and blue
would become red,
sparkling, firery red
...and angry
with a glimpse of smiling humour


Jag är styrka, insikt
vänskap
med en vilja att slå över
göra fel
för att få en reaktion,
ett ödeläggande,
att arbeta utifrån
Väntan är
vad jag inte gillar
men ändå tillbringar tid i,
jämt,
för att viljan inte ska slå ner på förnuftet
klubba det till golvet
som en boxare i världsklass
mot en stereotypisk nörd

I want to see you
I want to hold you
I want to feel your breath on my skin

Why don't you want me
why won't you have me
why can't I be the one that you need

Sometimes I wonder
why we are here
still trying to see
a future in there

but I still see you
'cause I still want you
though you've got only friendship for me

Har mycket att delge er. Önskar jag hade tid att berätta och lägga upp bilder etc. ikväll... men vi har kött att ta hand om, och jag har knappt gjort några av läxorna jag fick för veckan förrän på hemvägen, filosofin och engelskaboken "Lady Chatterley's Lover" Läs läs läs läs den! Speciellt om ni vill se på kärlek på samma sätt som jag alltid gjort, och som det verkar finnas flera som gör...Iallafall D.H. Lawrence! (Gjorde, inte gör, jag tror människan är död!) Ja ja bye now.

Visst förundras jag över livets svängningar. De skrämmer migsom inget annat, men samtidigt finns det inget jag är så glad över som att det ibland går lite åt mitt håll.

För tillfället är jag uppe på älgjakt (och ja, jag tycker det är bra att jaga älg, äta kött och vara ute i naturen, slutdiskuterat.) Jaktlyckan har varit god och jag har roligt. På "lunchen" får man i sig oändligt mycket tokiga historier från förr, och ett antal grillkorvar och smörgåsar med lite olika pålägg på. Jag har tagit ett helt gäng roliga/fina bilder som kommer upp när jag kommer hemåt neråt igen.

Dagarna blir oändligt långa, en dag känns som flera. Man får inget riktigt tidsbegrepp av någon anledning. Det skulle kunna bero på stillheten, att man somnar av lite då och då. Det blir ju som flera dagar i en då menar jag. Sen är jag ner till Hällan varje kväll, om så bara för att sitta och spana ett tag. Oftast blir det ju av att jag sjunger lite också ioförsig :P Högt och länge, går igenom de låtar jag kommer på och kan köra igenom helt. Fast jag har faktiskt doppat ner huvudet mitt två gånger också, och tvättatde. Ni må tro det var brainfreeze som en tokig! Fast schisse vad pigg man blev efteråt.Ja, jag har det bra som ni hör :P Knappt att man vill komma hem, har ju för sjutton ett hem så gott som något här också. Med massa fina småsmultronställen runt om i skogan. :)

Well, gotta search for something special..Bye now

Kanske är det så att tystnad föder (och ibland även göder) lusten att ha något att säga. Den gynnar iallafall tillväxten av komplexa tankar. Egentligen, det enda ni behöver veta är att det är när jag är tyst som jag egentligen har mest saker att säga. Saker som betyder något. Saker som kanske inte bör sägas, som ligger därinne och bearbetas och omvandlas tills de är rumsrena nog att användas i vardagen. Att tala är silver, att tiga är guld? Om man vill vända livet till sin egen fördel så är det bra att kunna vara tyst. Då blir man kallad en bra lyssnare, och folk tycker om en och vill vara ens vän. Skillnaden mellan att vara en bra lyssnare, och att vara en bra vän är att en vän minns vad man sagt och hjälper en i svåra situationer. Tror jag. Det är så jag hoppas att det är, att det är så jag skulle göra för mina vänner.

En annan idé, vissa människor har de egenskaper som brukar tillskrivas hundar, andra de som är för katter. Hundar = Flockdjur, upplevs som glada i stort sett jämt, följer ledare, läraktiga, tillgivna, allmänt älskande. Katter = Ensamdjur, bestämmer själva vilka regler de ska följa, intelligenta, självlärande, tycker om några få.
Jag tror att jag själv egentligen är en hund (även om jag önskar annorlunda) och att jag har alldeles för lätt för att vara tillgiven andra människor. Det vore bättre för mig om jag var mer skeptisk till vilka jag släpper inpå mig, men samtidigt så vill jag inte vara det. Jag älskar att tycka om folk. Vad kan vara viktigare än människor som betyder något för en egentligen? Jag tycker dock bäst om att umgås med kattmänniskor, de tilltalar mig mycket mer. De är inte alls så "påflugna" och om man har fått deras tillit/kärlek en gång så kan man iallafall hoppas att man betyder något för dem. Jag skulle kunna ge många exempel på folk jag ser som kattmänniskor, men det ska jag inte, inte här.

Kan du säga mig varför röfrav gim agäs ud naK
så ska jag säga dig när rän gid agäs gaj aks ås
för varför ska jag försöka vandra ardnav akösröf gaj aks röfrav röf
uppför stigen mot ditt hjärta aträjh ttid tom negits röfppu
när jag inte ens tror på åp rort sne enti gaj rän
att du vill ha mig här... ...räh gim ah lliv ud tta

Igår kväll skrev jag en del. Eftersom datorn var avstängd just då skrev jag på papper, med planer på att lägga in det idag. Eftersom idag har varit gladare känns det konstigt, men eftersom gårdagens Ida ville det så... Well, jag kan inte gå emot mina egna löften. Dessutom var det fullmåne, kan ha med saken att göra. Jag blir ovanligt skör då. Sedan är det så att jag faktiskt behöver sådana svaga stunder. Inget allvarligt alltså...

Ikväll gick jag ut från huset. Det kvävde mig. Mamma var den enda som var inomhus för stunden. Först gick jag bara ut för att jag trodde att jag behövde luft och promenad. Sedan insåg jag att det var för att tankarna behövde luft runtomkring, men framförallt skulle jag gråta. Och grät gjorde jag, sittandes på det grova gruset i trevägskorsningen mellan åkrarna. Jag kan inte gråta så det låter inomhus, jag kväver det så att tårarna bara rinner nerför kinderna. Iallafall om det är andra hemma. Mest av allt grät jag för att jag inte räcker till. För att jag aldrig når ända fram. Allt jag vill är att få höra att jag är god nog. Att jag duger, eller nej, inte bara duger. Att jag är precis vad någon behöver för att vara tillfreds med sig själv. Vill tillåtas vara speciell nog för att behållas och visas upp.
Att vara som jag varit på sista tiden, att inte kunna utveckla det jag känt till kärlek. Inte för att jag inte velat, utan för att det inte passat sig, jag har inte passat. Det gör mig osäker, får mig att bete mig som en jagad/jagande hynda som hela tiden letar efter en motpart som ska svara upp till dels mina förväntningar, och dels ska vilja ha mig på samma sätt. Jag blir så inriktad på förmågor hos andra att jag glömmer se efter mina egna. Ibland så önskar jag att jag fått börja med skitstövlar och arbetat mig uppåt istället för tvärsom. Inte för att ni på något sätt blivit sämre, men ni var bra redan från början.
Eftersom jag på senaste tiden, senaste åren, alltid blivit nekad rättigheten att utveckla starkare känslor än häftig passion och sprakande lust till de jag velat ha så kan jag inte sätta mig in i känslan av att vara verkligt behövd. Om någon ber mig om råd i kärleksfrågor så kan jag bara använda förnuftet till mina svar. Hjärtat kan inte svara, eftersom det inte på riktigt tillåtits vara med. Jag har inget som helst äkta underlag för det jag säger i sådana frågor. Jag är som ett sprängfyllt önskekärl inneslutet i en bubbla av okänsligt vakuum.