Stadier, på slutet en framtidsvision

Någon gång när jag var riktigt liten var det någon som frågade mig om framtiden, om jag skulle ha någon man, en gård, några djur, sådana saker. Som den självständiga lilla flickan jag var svarade jag förnuftigt att jag skulle gifta mig med en rik man (antagligen sa jag något om att han skulle vara gammal också) och ta alla hans pengar. Sedan skulle jag flytta till en gård där jag skulle ha mängder av djur som jag kunde gå omkring och pyssla med, som den veterinär jag absolut skulle vara. Om han skulle få komma och hälsa på? Jo, det kunde han väl få, men han fick inte sova kvar, så stort skulle inte huset vara.

Några år senare tyckte jag visst att pojkar var intressanta nog att involveras i detta barns idé om framtiden. Alltså skulle en vacker älskare bo med mig, men han fick inte avslöjas för maken. Han skulle dessutom hjälpa mig med de tråkiga jobben. (Matriarkat för hela slanten.) För det kunde han väl få en puss eller två. Jag skulle fortfarande bli veterinär, för "De är mina vänner!".

När jag var nio år skrev jag i en bok där man ska fylla i uppgifter om sig själv. Min favoritmusik var Hjalle och Heavy (för er som inte vet så heter deras nuvarande band Dökött och Mimikry). Det jag tyckte bäst om var killar, djur och att måla och om tio år hoppades jag att jag skulle ha egen lägenhet, en kille och ett jobb.

Nu sitter jag här som den nittonåriga lilla flicka jag är och har lite svårt att förstå att jag för tio år sedan faktiskt trodde att jag skulle vara vuxen nu. Om mindre än en vecka uppfyller jag ett av kriterierna hon satte upp åt mig, jag har en egen lägenhet. Ändå, jag vill inte längre bli veterinär och har inte velat det på flera år. Jag tycker fortfarande om att måla, även om sjunga och försöka klinka lite på gitarren smäller lite högre. Jag minns knappt flickan som skrev det här. Det är nog svindlande få celler vi har gemensamt dessutom.

Inatt drömde jag att jag bodde på en liten gård. Skogen stod tätt inpå, men framför var det en ganska stor äng. Gården bestod av ett litet bostadshus, ett häbre på upphöjda stolpar och en liten ladugård, allt timrat och rödmålat. På ängen betade tre fjällkor och en nordsvensk (eller om det var en ardenner) och på stenen nära skogskanten satt två kissekatter.
Jag promenerade fram mot korna och bredvid mig skuttade en Alaskan Malamute och en svart Labrador. Ingen man fanns med i bilden och jag skötte mig själv. Solen stod rätt lågt, sådär så att ett gulrött dis låg på granarna, och allt var så underbart tryggt. Tänk vad nöjd jag skulle kunna vara om det var så allt blev till slut. Inga sorgsna miner, ingen deppighet och djuren omkring mig som tydde sig till mig för att jag, i deras ögon, var den bästa.

Födelsedagar har blivit försenade och bortglömda i år. Jag måste bättra mig. Nog för att jag för närvarande är en flyttfågel och därför rent allmänt sinnesförvirrad och tragisk. Hursomhelst så går livet vidare och jag måste försöka hinna med. Det ska nog gå bra.

Har precis sett The Holiday, ganska peppande film, särskilt som jag kan identifiera mig med varenda karaktär i filmen, även om fröken "Jag-är-hans-vän-och-går-igenom-det-han-skriver-även-när-han-behandlar-mig-som-trash" är den som peppar mest just nu. Inte för att det är riktigt så utan för att hon skrattar och tar sig ur det starkare. Precis som jag ska!

F*ck off and die!

För det är något vi inte förstår
För det är något jag inte förstår
För att ni förstår allra minst
För att...för att...för att....för att
du borde inte få finnas
i min hjärna
Så brutalt som den besitts av fel saker, fel bilder, fel fel fel

Seriositet är inte vad jag behöver,
driv med mig och det jag driver med,
simma med strömmen och svälj de döda fiskarna bakifrån
Humor är min räddning
och min grav är försvunnen, puts väck, finns inte längre.

Syns inte, finns inte, oäkta lilla jag. Jag klappar ömt och backar långsamt bort från datorn där en stirrande flicka tillbringar sin tid i en värld som låtsas vara deprimerad för att stämma överens med hennes oförstående tårar. För jag är ju glad, alltigenom glad och äkta, det jag säger är sanning, och att inte säga allt, gå till botten med världen, är inte att fara med lögn. Det är att inte vara så stark som jag borde. Tjoflöjt, hejsan svejsan, lingonsviskon, guten nacht, f*ck off and die.

Klockan är natt,
ett hopp är ett hopp är ett hopp om igår som aldrig går igen i åren som gått.
Du går i flera år och drömmer
om att beställa bananer utan medel
leva livet, leva loppan, äta godis utan loppor
Kanske bakelser utan grädde är idealet för dig
En resa med tåg, bluff och båg, båg, bågen är billigare än bilen
Ta farväl av allt i en sväng som var för snäv
Ta farväl av dem i en säng vars sträva lakan du inte längre känner
Vem är det som k-k-kommer in genom dörren?
Du, du din fähund, kom hit och kyss mig hårt så ska vi se om känseln i ansiktet också är försvunnen.
Hjärtat stannar när känsellösa läppar möter ett intet och ögonen drunknar i allt man inte får.

För att slutet är det sannaste som finns och framtiden bara är en väntan på slutet.

Oro, ro, jag roar mig med min oro
tills roandet försvinner och oron över bristen på ro är det enda som återstår.
Åren går och jag förstår.

För att ni vet att jag förutspår eventuella händelser tills jag blir alldeles stirrig.

Kärlek överlever allt. Man slutar inte älska någon för att den dör, alltså dör den inte helt. Död är att gå upp i intet, ats luta existera i alla aspekter. Finns man kvar i minnen är man inte död, då existerar man kvar. Jag lever för evigt i allt som alla tidigare har lämnat och alla efterföljande har med sig i bagaget. Det finns knutpunkter mellan alla som gör att ingen någonsin dör fullt ut. Naturen är allt, och del av allt är jag.

Ni tycker om mig, och jag er. Nu ska jag sova.

Run to the finish

I beg with my eyes
Simply trying to disguise
everything that might appear
if you look to close
'cause the end of an era is near

There is nothing you can do
and not one thing you can say
to take this strange feeling away

I run out of explanations
There is no reason to feel fear
It's a future like everything else
and far better than most

But I can't share it.
Have to deal with it on my own.
Have to grow up

Igår fyllde min mamma år. Jag jobbade på Daldansen i Hedemora från sju till halv två. (19-01.30) Roligt värre att rota i folks väskor och beslagta alkoholen deras. *muahaha*

Idag fick jag veta att jag och kusinen fick lägenheten! :D Greatest feeling ever when it comes to living space. Har ju upplevt bättre stunder, men det har varit personliga grejer.

Kort om lägenheten: 3rok, ca 60 kvm (om jag minns rätt) Ligger på en gård i Sunnersta. Det är ett hus på tomten åt en helt vanlig familj (som alltså hyr ut det till studenter). Mitt rum är vitt. Vi har bastu och tillgång till tvättstugan två dagar i veckan (hela dagarna). Från köket leder det upp en svängd trapp till vardagsrummet. Ganska lågt i tak, så mina långa vänner kaaaanske riskerar att knocka huvudet om de hoppar. Vardagsrummet är för övrigt jättemysigt och vintertid har man nog rätt god sikt över sjön. I köket under trappen ligger vad som enligt min kusin kommer bli "Idas plugghörna". Antagligen alldeles korrekt. ^^ Jo, den ligger sju kilometer från centrum, men det går fina cykelleder och jättebra bussförbindelser alldeles förbi huset.

Jag ska flytta hemifrån. Är inte det konstigt så säg?! :)

Och imorn fyller jag nitton. Jisses vad åren går, någon har jag alltså snart känt i fem år :O Resten av denna kväll kommer ägnas åt Hedemoras Daldans..i de bästa vännernas lag (med undantag för vissa som bor så himlans långt bort....)

Lång frånvaro

De senaste veckorna har trillat på. För mycket har hänt för att man ska kunna sammanfatta det i ett enda inlägg. Det är onödigt att ens försöka.

Det är svårt att säga saker som inte blir triviala, som inte är ytliga, som inte bara är ett betraktande ovanifrån på något under. Att sätta pränt på mina känslor inför allt som har hänt kräver en självkännedom som jag inte fullt ut besitter. Likadan är framtiden, jag vågar inte utforska den i förtid. Jag kommer att flytta hemifrån, kommer att köpa en ny gitarr och en dator, kommer att börja i Uppsala. Så långt kan jag sträcka mig, men att prata om hur jag kommer att känna. Det vore ett hopplöst projekt redan från början.

Jag är en ombytlig natur när det kommer till sinnestämning. Från dag till dag, eller minut till minut, aldrig detsamma. Ofta är allt som behövs ett "Äsch, det löser sig!" från en vän för att livet ska bli lättare igen. *svävar*

Nu ska jag sätta mig och vänta, och hoppas, på ett (positivt) telefonsamtal från den eventuella hyresvärden....