Ska du eller jag vara en idiot med dumstrut på huvudet. Stå där i hörnet och skämmas över all denna idioti som kommer från hemligheter och för mycket tänkande. Att bara säga sanningen rakt ut, nej det är ju en omöjlighet när ingen erkänner vad det är som orsakar det, när ingen förklarar vad som ligger bakom! Fuck off, let me breathe, or tell me what is wrong and cry in my arms!


I'm a creep..I'm a widow
what the hell am I doing here, I don't belong here
I deserve everything and nothing........

Velighet och sanning, var står du?

Logga in och tala till mig, visa ditt anlete och dina innersta tankar
Sprid ut dina idéer över mig som höstlöv över en gräsmatta
Show me who you really are
Tala till mig, låt mig känna att det är äkta
Ansträng dig inte för att verka speciell, eller för den delen normal
Antag att jag kommer att acceptera dig vad du än säger, tycker och gör
Jag kanske inte accepterar det du säger, tycker och gör men jag accepterar dig,
och respekterar dig för att du visar det som är du, i ett nötskal!

Speciella dagar när man velar hejvilt fram och tillbaka över beslut som går på ett ut. Man vill men vågar inte. Hoppas, men oroar sig för att fallet är det man minst vill ha! Och så står man där i efterhand, så att säga med skägget i brevlådan, och drömmer ändå om det man valde att inte göra idag. Låt mig veta om det är värt att göra imorgon istället, eller om jag ska lägga ner den idéen helt.

Ibland önskar man att det vore enklare, att besluten vore enklare, att jag vore enklare, att vi alla vore enklare. Fast sen så tänker jag på hur tråkigt det vore utan alla nyanser som gör oss till enskilda individer. Utan ilska, utan diskussioner, utan äkta starka känslor. Bara ett milt leende och inte ens en ironisk ryckning i ögonbrynet. Det skulle skrämma mig från vettet. Nej fy fan vad jag är glad att vi är unika, men ändå ibland...ibland drömmer jag om att folk skulle säga vad de egentligen tyckte och tänkte, hur de kände, så jag slapp vara den veliga, förvirrade, spattiga "unga kvinna" jag blir när jag är tvungen att ta beslut när jag inte vet utgången av det jag beslutar om. Säg mig sanningen, vad vill jag, ni, du, allihopa...på riktigt?!

Gah, nu har jag varit tvungen att göra om samma inlägg två gånger...*suckar*

De handlade iallafall om att jag klagade på några av mina lärare som i sin tur klagar på att jag inte är tillräckligt ambitiös, vilket är absurt att klaga över. Jag beter mig som jag förväntar mig att jag behöver bete mig. Om de säger att jag har mer i mig, men att jag inte visar det, vad grundar de sina åsikter på då? På att de tycker att jag borde vara bättre, på att jag är så oooootroligt trevlig att jag måste vara smart också? På att jag kan glimta till ibland, men oftast håller en ganska normal nivå? Näe vet ni va, batterikaninen med flera kan hålla sina åsikter för sig själva och bara räcka tillbaka mina VG-prov utan kommentarer!

Och jag tänkte att jag skulle skrivit mer, men jag hinner inte! Folks om ska sovas härinne nu, så datorn ska av! Tråkigt men sant, och jag som tänkte käbbla om det här i minst åtta rader till! :P Bye now

Ideal är dumma saker, fast idealism kan vara bra!

Det är det där skönhetsidealet som världen har (delar av den vill säga...den jävla västvärldens sjuka ideal) som säger att man inte får vara sitt normala jag utan måste tänka på utseendet hela tiden, istället för att se till de underbara egenskaper som varenda människa har!!!

Det är omvärldens fel, omvärlden som påverkar oss att tro helt sjuka saker och aldrig tro att något gott finns hos oss, bara hos alla andra, som gör att vi tror att det inte är tillåtet för oss att det ska hända något bra...Vi kan inte unna oss något för i nästa sekund kan det hända något dåligt och då är det på grund av att vi unnade oss nyss! Helt sjukt är vad det är. Inte konstigt att så många människor är trasiga nuförtiden, att folk går in i väggar till höger och vänster (Hur ser de där väggarna ut, vad ska jag akta mig för? Ska man lära sig att säga nej säger ni?)

Då förstår jag, man ska bara göra sånt som man själv vill! Men vänta lite, vad händer med samhället om alla bara gör som de själva vill? Antingen så har alla lite ansvarkänsla, då kan vi få det att fungera, men tänk om mer än femtio procent bara vill lata sig framför tv/dator och bli serverade. Då blir det många fler väggar, eller så blir det äckligt smutsigt överallt!

Föreställ er detta. Vandring utan mål annat än trötthet. Utmattning av törst. Sedan vätska.

Snart sömnig tid, tråkigt nog, för jag är inte uttröttad, inte slumrande, nyligen tedrucken och varm. Det gör att när jag väl ligger så kommer jag bara fantisera mig bort till en annan värld, en bättre värld, fylld av er alla. Upptåg på sommarängar, grillning i ett hörn av en trädgård, dans till musik som får en att skälva. En trip till en vän, utan andra baktankar än att ha det trevligt. That's a wish of mine

Don't know if I shall say goodbye to you

Goodbye and Go.. det är vad man borde göra om någon inte förtjänar en! Men om man egentligen inte vill säga hejdå? Om det man verkligen vill göra är att övertyga personen på alla sätt man förmår, men man är så rädd för att misslyckas att det nästan vore bättre att ta första steget (ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig) eller dra innan man blir sådär jävla bränd.

Feghet är ett otyg, det borde utrotas, men på något sätt så är fegheten en trygghet i sig. Den är ett sätt att behålla kontrollen, ett sätt att hålla koll på omgivningen och sig själv. Styrkan som krävs för att ringa till folk, sätta sig på ett tåg utan att veta vad som väntar, att luta sig fram mot någon och kräva en kyss..alla dessa saker kräver ett sjujäkla mod, men utan ett ordentligt gensvar sedan tidigare gör man dem inte. Om man inte tror på ett positivt svar ringer man inte, man sitter och håller tummarna att någon annan ska ringa, att någon annan ska ta första steget.

Att slippa vara den som kastar sig utför stupet i ett försök att hitta något bra skulle vara skönt för en gångs skull. När man hoppar vill man ju faktiskt ha någon som fångar en, istället för att stå där och titta på, eller vandra därifrån under fallet. Det värsta är när man kan höra skrattet samtidigt som de vandrar sin väg. Hellre vara ovetande och hoppfull än säker och olycklig. Jag struntar i om det är att leva halvt, jag älskar mitt liv som det är, även om jag saknar mycket. Jag skulle gladeligen ta steget om han grävde en bassäng, fyllde den med vatten och la studsmattor och madrasser runtomkring för att förhindra smällar oavsett var jag landade. Sedan, om han kom upp, stod bredvid mig och tog min hand och därefter hoppade tillsammans med mig, då skulle jag aldrig ens behöva undra, fundera, tänka. Då vore jag trygg!

You surround me like a circle

Åtta små projekt + ett projektarbete

1. Sterilisera/kastrera mina katter (eller iallafall ta dem till en veterinär som gör det, tänker inte befatta mig med den proceduren själv såklart! Jag betalar för att någon annan ska göra det!)
2. Ladda på mobilen imorgon (Japp, för nu har jag ett nät som fungerar vid stugan aswell ^^ Halebop kicks comviqs ass. Heja mig som gjorde det!!!)
3. Köpa en digitalkamera , det har varit ett projekt länge, men det blir aldrig av!
4. Bygga upp bättre disciplin , kan ju alltid försöka iallafall ;)
5. Börja springa och träna, jag tror att jag kan behöva det. *Klap klap lilla maggen* (Har redan börjat lite smått med armhävningar, sit-ups och rygglyft före sänggåendet.. Träningsvärk xD Klenfiiiiis)
6. Planera mitt framtida liv, alltså komma på vad jag vill gå efter gymnasiet, eller om jag ska ta ett basår. Vad jag faktiskt vill pyssla med.
7. Självkänslan ska man alltid jobba med :) Det är nyttigt för fortsatta livet
8. Spela in min röst/"sångröst" för att lära mig vilket läge jag egentligen bör köra i för att det ska låta som bäst, och vänja mig vid att inte ogilla den!
9. Projektarbetet, någon som har en trevlig idé? Ska såklart vara inriktat på något inom samhällsprogrammet, dvs. samhälle, historia, religion, psykologi, svenska, filosofi, geografi, språk eller en mix av flera.. Please give me ideas, 'cause my brain is standing still!