Velighet och sanning, var står du?

Logga in och tala till mig, visa ditt anlete och dina innersta tankar
Sprid ut dina idéer över mig som höstlöv över en gräsmatta
Show me who you really are
Tala till mig, låt mig känna att det är äkta
Ansträng dig inte för att verka speciell, eller för den delen normal
Antag att jag kommer att acceptera dig vad du än säger, tycker och gör
Jag kanske inte accepterar det du säger, tycker och gör men jag accepterar dig,
och respekterar dig för att du visar det som är du, i ett nötskal!

Speciella dagar när man velar hejvilt fram och tillbaka över beslut som går på ett ut. Man vill men vågar inte. Hoppas, men oroar sig för att fallet är det man minst vill ha! Och så står man där i efterhand, så att säga med skägget i brevlådan, och drömmer ändå om det man valde att inte göra idag. Låt mig veta om det är värt att göra imorgon istället, eller om jag ska lägga ner den idéen helt.

Ibland önskar man att det vore enklare, att besluten vore enklare, att jag vore enklare, att vi alla vore enklare. Fast sen så tänker jag på hur tråkigt det vore utan alla nyanser som gör oss till enskilda individer. Utan ilska, utan diskussioner, utan äkta starka känslor. Bara ett milt leende och inte ens en ironisk ryckning i ögonbrynet. Det skulle skrämma mig från vettet. Nej fy fan vad jag är glad att vi är unika, men ändå ibland...ibland drömmer jag om att folk skulle säga vad de egentligen tyckte och tänkte, hur de kände, så jag slapp vara den veliga, förvirrade, spattiga "unga kvinna" jag blir när jag är tvungen att ta beslut när jag inte vet utgången av det jag beslutar om. Säg mig sanningen, vad vill jag, ni, du, allihopa...på riktigt?!