Tankar är det värsta som finns (och det bästa, ibland.)
De värsta, de smyger sig på en, äter sig in i de ömmaste punkterna man har. De punkter som man helst inte ens erkänner för sig själv att man har. Där sitter de och gnager på ens nerver, säger precis de ord man är rädd för att höra. De kan sammanfattas på många sätt, samvete är en grupp, sorg en annan. Naivitet är en tredje, krossade drömmar den fjärde. Osäkerhet är den femte, den jobbigaste som finns, att inte veta vad mitt liv ska innebära, att inte förstå hur jag ska uppnå vad jag vill. Att inte kunna säga rakt ut hur jag känner, bara för att behålla ett säkert grepp om ett något, stort som ett intet. Tankarna promenerar omkring med sina djuriska idéer och förmågan att få mig i givakt på känslostegen, helt plötsligt stegrar allt och jag bara springer, springer, allt för att komma bort från en känsla av maktlöshet. Under tiden sitter kroppen kvar på samma ställe och försöker sätta ord på tankarna som frodas och förökar sig. Åh vad jag är glad att jag lever.