Don't know if I shall say goodbye to you

Goodbye and Go.. det är vad man borde göra om någon inte förtjänar en! Men om man egentligen inte vill säga hejdå? Om det man verkligen vill göra är att övertyga personen på alla sätt man förmår, men man är så rädd för att misslyckas att det nästan vore bättre att ta första steget (ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig) eller dra innan man blir sådär jävla bränd.

Feghet är ett otyg, det borde utrotas, men på något sätt så är fegheten en trygghet i sig. Den är ett sätt att behålla kontrollen, ett sätt att hålla koll på omgivningen och sig själv. Styrkan som krävs för att ringa till folk, sätta sig på ett tåg utan att veta vad som väntar, att luta sig fram mot någon och kräva en kyss..alla dessa saker kräver ett sjujäkla mod, men utan ett ordentligt gensvar sedan tidigare gör man dem inte. Om man inte tror på ett positivt svar ringer man inte, man sitter och håller tummarna att någon annan ska ringa, att någon annan ska ta första steget.

Att slippa vara den som kastar sig utför stupet i ett försök att hitta något bra skulle vara skönt för en gångs skull. När man hoppar vill man ju faktiskt ha någon som fångar en, istället för att stå där och titta på, eller vandra därifrån under fallet. Det värsta är när man kan höra skrattet samtidigt som de vandrar sin väg. Hellre vara ovetande och hoppfull än säker och olycklig. Jag struntar i om det är att leva halvt, jag älskar mitt liv som det är, även om jag saknar mycket. Jag skulle gladeligen ta steget om han grävde en bassäng, fyllde den med vatten och la studsmattor och madrasser runtomkring för att förhindra smällar oavsett var jag landade. Sedan, om han kom upp, stod bredvid mig och tog min hand och därefter hoppade tillsammans med mig, då skulle jag aldrig ens behöva undra, fundera, tänka. Då vore jag trygg!

You surround me like a circle