The joker and the thief

Kom på att del ett och del två inte behöver vara på varann följande inlägg.

Jag ligger hemma i sängen i Fornby (dubbla täcken är kärlek i ett dragit rum). Katterna ligger tungt emot mina fötter, vilket också resulterar i värme. I like. Föreställ er att ni ligger i ett rum och faktiskt kan känna små tunna kyliga brisar av luft strömma förbi då och då. Intressant känsla om jag ska vara ärlig, inte ens särskilt obehagligt.

Den andra december har jag återigen en salstenta. Jag har inte pluggat inför den egentligen, men ja, vi får se hur det går. Omtentor var inget farligt, så vad spelar det för roll?

Har flyttat hem svarta gitarren igen, eftersom min finfinfina gitarr bor kvar i Uppsala hos mig. Alltid trevligt att kunna lira lite på hemmaplan också (hemmaplan som i Fornby). Satt och spelade på den förut och upptäckte något förvånande. Det var lättare att sjunga dur-låtar än mollvisor idag. That was a first. Ytterst förbluffad blev jag, men rösten bar bättre i positiv klang.

Mitt projekt med att vända tillbaka dygnet efter en månad av seeeena nätter (två-halv tre, ibland senare) går vidare. Jag trivs så mycket bättre om natten. Livet är lugnare och man kan på något sätt fokusera på sådant som anses vara oväsentligt av omvärlden, men som gör mig själv lite mer just det, mig själv.

Att få vara den otroligt lata laid-back-personen som dricker sitt thé och ser på fåniga program och filmer i flera timmar. Att få leka med min fasad och förändra min person konstant i förhållande till det jag betraktar. Att aldrig vara en färdig människa som förväntas agera på ett visst sätt. Att bara anamma det som jag själv satt igång och figurera som den utifrån styrande makten.

Om natten är jag mäktigast i mitt eget rike.

Mina ärr del 1

Visst har man minnen till de flesta ärr man har på kroppen. Jag har i alla fall det till många av dem. Här kommer en liten redogörelse för några.

Ärret på vänstra handleden:
Tror att det var i sexan, var hur som helst på mellanstadiet. Klassen åkte iväg till skidbacken i Avesta (ja jag är en dålig avestabo och minns inte vad det heter) där vi skulle skida, åka slalom och försöka åka snowboard. Ja, jag fick efter ett tag tag i en snowboard med nyvässade kanter. Satte fast ena bindningen, för det sa de att man skulle. Så började jag bege mig långsamt uppför. Plötsligt far snowboarden iväg och jag tippar framlänges och snittar upp handleden. Alldeles senvitt i botten, och det börjar inte blöda förrän jag gått ner ända till raststugan. Där skickar Stålberg iväg mig i bil med Tommy till akuten. (minns inte akut-besöket ett dugg...vilket känns väldigt konstigt)

Ärret ovanpå vänster hand:
Nästan osynligt som tur är. Mitt mest idiotiska ärr eftersom det på allvar är självorsakat. Har någon hört talas om "bögtestet"? Otroligt politiskt korrekt inte sant?! I alla fall, det går ut på att man ska kunna sudda sig ovanpå handen så länge som möjligt. En dag suddade jag lite bara för att prova vad det var sådant liv om.. Fy helvete vad det sved dagarna därpå. Och ja, det är mer än korkat!

Ärret på vänster pekfinger:
Keramiken förra hösten. Jag hade tagit ut en kruka, sträckte mig in och tog ut en till. När jag sköt den ifrån mig ner på bordet kände jag hur det snittade till. En sylvass pigg av glasyr (dvs. glas) hade orsakat ett jack tvärs över leden. Nåja, tänkte jag, och gick bort till vattenhon och virade in fingret med pappershanddukar. Därpå vände jag mig till Anna, läraren, och talade om att jag skurit mig. Hon bleknade och ledde iväg mig till sjuksyster. Mitt nyare ärr med historia, och det är fortfarande lite knepigt nerv-mässigt. Ilar i det ibland och sådär.

More scars to come some other day, men nu måste jag diska.

...Rosemary..

Något är fel när man inte har kunnat vara med på lillflickans ettårsfirande. Grattis Tuva-liten! Det kommer fler år.

Rosmarin och honung i varm mjölk, något av det mer sövande jag provat. Nästan som att bli dängd i huvudet med en kudde upprepade gånger. Mjukt "boff" som gör att man bara vill krypa tätt intill och gosa ner sig. Trivsamt.

Jag åt kokta rödbetor med svampsås till middag. Eftersom jag känner till effekterna av rödbeta...nej, vi går inte in på det. Ni som vet vet, och ni andra får väl prova och se.

Finns många idéer och tankegångar, men det blir aldrig riktigt tid att få dem på pränt och lära sig förstå sig själv och veta hur man vill organisera sin egen verklighet. Jag har upplevt alldeles för lite, så det som händer blir överväldigande överdrivet i mitt huvud.

Omtenta - Done

I säng klockan två i natt, upp vid kvart över sex i morse. Var väldigt väldigt o-pigg, men samtidigt på helspänn. Idag var det dags att återigen ifrågasätta mina kunskaper, och att försöka klara av den omtenta som kom sig av förra gångens misslyckande. Jag klädde på mig och smög tyst ner i köket för att inte väcka farbror som låg och snus-sov i vardagsrummet. Gjorde i ordning te i en termos, några smörgåsar och chokladtäckta Digestive för att ta med, åt frukost och gick iväg till bussen som skulle ta mig till Polacksbacken.

Klockan åtta anlände jag till hållplats Ångströmslaboratoriet utan en aning om vart jag sedan skulle bege mig. Funderade länge och väl ståendes framför kartan innan jag bestämde mig för att det var värt att undersöka hur det såg ut vid huset, hus nummer 5, som sades innehålla skrivsal på Polacksbackens område. Väl där blev jag insläppt varpå jag satte mig ner på golvet i väntan på att minuterna fram till slaget nio skulle passera. Sittandes på golvet gick jag alltså igenom mina anteckningar om sociologer, begrepp och hur de hängde ihop för sista gången.

Klockan slog nio och vi tappra som begivit oss dit en tidig lördagmorgon satte oss ner i en stor ekande sal vid varsin bänk, uppdelade i rader utifrån vad vi omtentade. (De med sociologisk inriktning satt för övrigt på rad D) Vi fick våra tentor och jag skrev så genomtänkt och klurande, begreppsligt förstående och vackert, förtroget och sanningsenligt som jag bara kunde i två timmar och tio minuter. Huruvida detta räckte ända fram återstår att se. Detta sagt med ett förtröstansfyllt tonläge.

Nu ska jag skämma bort mig själv med Gilmore Girls innan jag tar itu med annan studentlitteratur. Det kan hända att jag somnar ifrån, då tröttheten smyger sig på mig när jag befinner mig i liggande läge i en säng. En fortsatt trevlig helg önskar jag oss alla, och jo, jag har Cream Cheese-chips att förgylla lördagskvällen med.

Gammal återblick spelar upp

Jag körde på tentan, ordentligt. Omtentan sker 8e november. Tills dess ska jag kunna vad jag borde kunnat tidigare. Jag ska briljera med begrepp och sociologer och resonemang. Oj oj oj vad jag ska kunna saker. (Märk att jag överdriver med flit.)

Jag ska bli godkänd av den enkla anledningen att jag är smart nog att välja plugg framför att ha dålig disciplin. Jag ska vara smart nog för det. Mina betyg från gymnasiet ska inte hamna helt på skam, något av dem lär jag ska ha förtjänat. Det vill säga, jag ska ägna flertalet dagar åt att sätta mig in i huvudteserna inom sociologin, de viktigaste namnens idéer och undersökningar och dessutom ska jag faktiskt LÄSA Christine Románs bo och inte bara säga "Usch vad träig den är!"

Hemsk dag har det varit om vi ser till nerverna, sju resor bättre om vi ser till min relation till mina viktigare vänner. Nerverna behöver dock sitt utlopp så jag planerar att släppa efter och snyfta i kudden snart.

Här utanför blåser hårda vindar.
Om ändock de kunde blåsa rakt igenom mig,
ta tag i alla hoptrasslade trådar och blåsa så hårt att de står rakt ut,
utredda och redo att kopplas ihop i trygghet.
Ett lyft för min självkänsla, mitt självförtroende.
Att slippa känna behovet av tyst gråt i ensamhet.

Jävla högstadiementalitet som fick mig att gå till toan längst in i hörnet för att gråta undan spänningar utan att märkas. Som fick mig att tro att det var okej. Som har fått mig att faktiskt inte reflektera över det förrän nu. Jag begriper inte att jag inte förstått det tidigare, att jag inte mindes hur ofta jag gick in på toaletten för att slippa undan, slippa ifrån. Att jag inte minns det som något underligt, att det faktiskt var så vardagligt att det är svårt att minnas. Är inte det hemskt så säg? Finner ni det fortfarande konstigt att jag inte litar på det som tycks vara på riktigt?
Jag strävar efter trygghet och stabilitet...

Sailing song

You and I, we are sailing
We're sailing across the sky alone
Trying to find the right romancing
trying to find the easy way home

The stars have all stopped shining
they're hidden behind the clouds of grey
Where is the light that shows the path
I think that it all has gone astray

Why is the temperature rising
with a need for me to sit down?
There's an urge to stay.
You simply get up and say
“Kiss me soft babe, you ain't leaving this town!”

Lovely, poetic and precious.
That's the way he describes me as to be.
I see the sky behind the clouds now
The sky is blue, as blue as can be.

(Although, I'm still sailing in the sky, without being able to see the blue behind the clouds. No lover for me yet.)

Föränderlig världsuppfattning

Det är tur att jag har mina rötter stadigt fästa i hemmet, för om de var aningen ytligare skulle jag ligga spridd över ett stort område. Ibland tappar jag bara förståelsen för vad som pågår i vissa kretsar av mitt umgänge. Som stående delvis utanför alltihop börjar jag tappa fokus och vet inte riktigt vad jag ska sätta min lit till.

Ideal? Ära? Ädelhet? Mod?

Herregud, jag lever i verkligheten där sådant är sällsynt. Det är idiotisk att hoppas att sådant som förekommer i episka romaner ska kunna förekomma här.

Trasiga föreställningar sprattlar omkring i min hjärna. Den ursprungliga idén om verkligheten fick ett abrupt slut i samband med livets första besvikelse, alltför längesedan för att minnas vad den handlade om. Sedan dess har det funnits glädje, förhoppning, sorgsenhet och besvikelse. Alla har förändrat en gällande föreställning. Nu sker förändringarna ofta i mindre form, men då och då slår de ner på en och vänder upp och ner på det man tror. Lika förvirrad som jag är vid tråkigheter, lika lättad och lycklig är jag vid de positiva.

Många gånger önskar jag att jag inte höll allt för mig själv. Diskussionerna vore mer utvecklande om resonerandet inte bara skedde inombords. Någon att prata om allt med, den "brutala" sanningen. Det finns ingen som får allt. Alla nära får sina av mig valda delar av min verklighetsuppfattning. Alltid är det någon del av min verklighet som skulle tvära med deras och tvinga isär oss, eller så har de inte tid med en självcentrerad brud i Sverige anno 2008.