Dikter i mitt nuvarande skrivhäfte

He is a magic man, walking through magic land.
There is no treasure he can't find
Watch his watching eyes,
take his secure sacred smile and keep it
in your mind forever.
There is nothing right though there's nothing wrong.
You try, you won't succeed
in keeping your eyes open wide
with no desire to bleed
cause he¨s a magic man, and before you understand
anything at all, he'll be gone just like the fall
outside our windows.

Lust lasts longer than a coffeabreak
so do pain and this so called mistake
I sit with my big belly all alone and I smile.
"What the fuck, this isn't sad, that would be a lie!"
A new beginning, a new life, a hopefull feeling in my mind.
That is something I must find.
Not a father to my unborn child,
nor a house out in the wild,
but the strength inside of me.
Though, I think I'll begin with a cup of green tea.

Dumma älskade jag

Ja, nej, ja, nej, ja, nej. Fan!
Ja, jag är liten, småsint, fördummad och förbannad.
Nej, det har inga vettiga bakgrunder. Kanske några fysiska, övertrötthet eller något annat jävligt.
Ja, jag använder bloggen som en spyhink för min frustration.
Nej, jag tycker inte om att åka härifrån.
Ja, jag vet att jag inte pluggat som jag borde medan jag varit här.
Nej, livet är inte trevligt, vackert och underbart just nu.
Fan! för att sådana futtigheter kan få mig ur balans.

Folk åker, folk lämnar alltid platser då och då. Det är fullständigt naturligt och om man inte gjorde det skulle man ju alltid sitta fast någonstans. Men jag hatar när det hänger ihop med något som känns som ett tvång. Hade det varit ett aktivt val man gjort att bege sig någon ny stans, då hade det varit en sak, men nu är det ju bara blahafyförihelvete baraförattjagmåste!

Dessutom tycker jag inte om mig själv när jag inte har en enhetlig uppsättning av jaget utan den är delad i tre, hjärtat, hjärnan och den fysiska kroppen, och ingen av delarna håller med resten. Fy vad freudianskt det lät, men det är så det känns.

Från ena sekunden till den andra skiftar det mellan kroppen som tänker "måhåhå" till hjärnan som påstår att "allt är precis som det borde, som det brukar, som det alltid kommer att vara" till att hjärtat gnäller över att det inte får som det vill. Men nu bestämmer jag och säger såhär:

Kroppen - Skärp till dig, resten tillåter ändå inte att du agerar, så det är lika bra att du slutar reagera också!
Hjärnan - Allt är inte som det borde, vi måste ta itu med det, men då måste du se dig själv i ögonen och vara ärlig!
Hjärtat - Förlåt för att jag försatt dig i allt det här, stackars lilla förvirrade. Inte lätt att veta vilket håll man ska titta åt, eller hur man ska hantera saker när allt runtomkring säger åt dig att vara tyst! Ska lägga dig tätt intill riktiga stora starka jag och bara låta dig få bo där i några timmar och vara äkta och kärleksfull, för du ska veta att jag älskar mitt hjärta för mycket för att bara låta det tyna.

När man kokar ner allt till de minsta beståndsdelarna så är det jag som har mig själv att ta itu med. Jag måste se över min metod för att hantera vissa saker. Mitt bekräftelsebehov gör mig sämre än vad jag är, och jag förtjänar mitt bättre jag.

Hyckleri-dikter

Hörsamma drömmarna, de kallar dig ut på nya äventyr
traska dina stigar och lös problemen genast, förbannade själ.
Ditt hopp om nyheter, om vackra händelser i världen
Ditt naiva mähä, du kan ju omöjligtvis förvänta dig något sådant.
Det är idioti att tro att enkelhet, att rakt på sak och sanning är vad som efterfrågas
Här och nu i dagens samhälle är det snarare cynism,
den ständiga efterfrågan på något nytt, något bättre,
att aldrig nöja sig med något bra för att det kan finnas något bättre någonstans på något sätt.

Världen idag är en oas av pinsamhet, av löjlig förväntan
Det kanske är däri dagens oskuldsfullhet och naivitet ligger,
att krångla till sin verklighet så till den milda grad att man inget förstår,
en återgång till att vara barn, utan att behålla barnets klarsynthet som gränsar till genialitet
Vi står bara där på gränsen till galenskap med alla våra begär.

Jag har aldrig gjort de enkla valen, som den hycklare jag är.
Oavsett hur mycket jag förespråkar det rena, det enkla, det sanna.
De beslut jag fattar kanske gör besluten färre för min omvärld
(eller så är också det bara en villfarelse jag slagit i mig själv)
men de står inte mig själv närmast hjärtat. Jag övar mig, jag övar mig, jag övar mig för evigt.
Fortsätter öva, livet ut..plötsligt en dag tar livet slut och vad har jag då hunnit med som varit enkelt och äkta. Några nätter här och där?

Små liv

Jag har snart klarat av mina sex veckor här på Kopparbo. Imorgon är det en vecka kvar, och anländningsdag för Malin. Det har varit många saker som har hänt genom veckorna och jag kommer inte smälta ur mig allt här i bloggen. Några saker kan jag dock nämna. Kopparbo är en fri liten oas separerad från resten av världen trots att det går att få tag i folk och nyheter . Under tiden man är här bryr man sig inte lika mycket och är inte lika nyfiken. Vad som händer i staden man kommer ifrån, om svininfluensan anlänt till Sverige eller andra liknande saker, det får liksom inte plats. Det är underbart och jag får en klump i halsen av att lämna det. Jag känner mig väldigt mycket som Hampus såg ut. Tårögd, ömhjärtad och besvärad. Det är fritt men arbetssamt att vara här. Man känner sig nyttig, behövd och hälsosam. Ingen dag är den andra lik och ändå är man fullständigt dagvill. Oj vad jag vill komma tillbaka nästa år.

Inom ett år har nästa generation i familjen fördubblats, heja det. :D Ett litet liv, fina grejer!

Framtidens quest "Åter till Uppsala" står alltså för dörren. Hur känns det? kanske ni undrar. Jag har inte bestämt mig riktigt. Mycket känns väldigt skönt och bra med att komma tillbaka, men det där med att studera.. mja, vi får se. Jag ska försöka att klara allt på första försöket, det är mitt mål. Om det går bra eller dåligt får ni veta i juletider. Just nu är det svampsäsong så inga andra tomtar än skogs- är välkomna.

Kopparbo såhär långt

Fascinerande är det, hur omväxlande saker kan vara. Arbetsuppgifter, umgängen med mera, med mera. Bla bla.. Det jag menar är väl egentligen skillnaden mellan Arvika och Kopparbo. Där var det mer av samma sak hela tiden och här är det fullständigt olika från dag till dag. Jag vet inte vad som egentligen är bäst och mest utvecklande. Där var diskussionerna djupare och mer tankeväckande, här hålls de mer inom bestämda ramar medan man fysiskt sett utvecklar många fler tekniker och skills här. Jag k'nner att jag inte har samma ordförråd som under terminstid i Uppsala, men det må väl vara hänt. Jag menar, det är inte alla som får vara med om att stybba en mila eller att göra tjära, eller för den skull dämma upp en bäck så att det blir en damm.

Snart fyller jag år, är inte det konstigt så säg. Blir 20 år. Det påstås vara stort, men det är inte ens ett steg någonstans. Wow, jag får gå på systemet, ....jääättestort, verkligen. Jag skiter fullständigt i det hörni, det är bara existens och nånting blabla. Men kanske är lite fint ändå. Jag tycker att det vore ett större steg att få moppen såld än att fylla tjugo, det ger mer pengar i fickan iallafall. Pengar, kapitalism, vad är det annat än den värld vi lever i. Jeez, jag känner mig så jäkla grinig. Nåja, det är så det kan vara. Klapp klapp på mig och er och oss alla. Puss

Bubbel

Jag saknar, saknar, redan. Det är lustigt. Men världen är vacker och om ett år är det dags igen. Arvika, sikket ställe, vilka människor.

Vänner, älskare, älskade, alla och envar. Attention seeker, tumla i gräset, fastna för något vackert och allt bara stannar upp. Där ligger man och spanar in i något annat, tidigare okänt och känner bara trygghet.

Hör du mig, det är så jävla fint att vara människa, att vara individ, att vara alldeles unik och ändå ha så mycket gemensamt med så många. Jag hostar och harklar mig, snyter mig och är helt svag i hela kroppen, och ändå är det så mycket som är förvirrande förtrollande och oförståndigt sunt. Lev innanför min ryggrad på samma sätt som nu, i form av fysiska minnen och drömmar och ideal. Sunt förnuft och ärlighet, jag blir så glad.

Da da da da ra ra, kom och lev med mig i ett intelligent öppet kollektiv där fysiskt arbete och kärlek, närhet och drömmande diskussioner blandas med den jordnära existensens cynism.

Önskelista

Ja, hörni, det börjar bli dags igen. Visserligen kommer årets födelsedag antagligast ta plats under en arbetsperiod på Kopparbo Scoutanläggning där jag kommer befinna mig mellan den 13:e juli och den 23:e augusti som det ser ut i dagsläget. Det hindrar dock inte att jag önskar mig saker, ting och människor. Ja, för just människor önskar jag mig, eller besök av människor kanske är närmare sanningen. Kom och besök mig! tycker jag. När du vill, kan och sådär, dyk förbi över dagen, alltid kan vi väl ta ett dopp i sjön, snacka lite och sådär. Nåja, tillbaka till önskelistan, så här ser den ut -

• Fårskinnsfäll - Handsjöns Jakt&Fiskebutik Finns endast i butiken dock...
• Ekologisk korsett i nässla och bambu, mossgrön, svart eller brun - Ofcorseitis.se
• Whimisclay katter - Kattkammaren Finns på många andra ställen också.
• Pengabank för att handla på Myrorna utan att känna sig slösaktig
• Asiatisk kokbok innehållandes flera olika kök, indiskt, kinesiskt, japanskt, thailändskt, indonesiskt etc.
• Byrå Leksvik från IKEA, tre eller fyra lådors.
• David Eddings böcker
• DVDfilmer (inte deckare, skräckisar eller blåsta komedier)
• Astrid Lindgren-filmer, framförallt Ronja och Rasmus på luffen. (Har Bröderna Lejonhjärta)
• Målarstaffli, golvstaffli
• LPskivor med Mamas and the Papas, Bob Dylan, Janis Joplin, Jackson 5 och andra storheter
• Gröna gardiner
• Presentkort på Naturkompaniet

Så, jag kanske ökar på den med mer saker, men i nuläget är det väl så det ser ut.... eller ja, en ny skiva från en viss herr Jönsson vore väl inte oävet heller. :) Men jag är glad oavsett vad, vem, hur, när. ^^ Återigen, kom gärna till Kopparbo och klappa på mig!