When night falls sunshine grows dimmer...

Ni som känner mig rätt väl vid det här laget, när natten faller faller även min positiva attityd. Man ska inte vara vaken nattetid om man inte ska skriva vackert tungsint á la Weeping Willows.

Jag är egentligen inne i en solljus period även om hösten är här. Det finns mycket i mitt liv som omgärdas av kvittrande småfåglar och leenden. Nattetid äts dessa upp till viss del.

Nattetid vältrar jag mig i svårmod ensam, jag tillåter mig att känna all denna maktlöshet jag är okapabel att känna dagtid. Jag tänker på min morfar, på att i stort sett alla helger är uppbokade vilket gör att det är svårt för mig att hämta andan mer än för en dag, att jag blivit tvungen att skjuta på ännu en tenta till omtentatillfället istället helt enkelt för att jag inte hunnit plugga till den första, eller varit utan material till den.

Det mesta som är tungt är dessutom i hög grad självförvållat och relativt lätt åtgärdat. Med andra ord, imorgon börjar jag plugga till den första omtentan för terminen, placerad den 7 november. Det kommer gå bra, jag känner att bara jag sätter mig ner och sätter igång löser jag det.

Mina katter är bra varelser, de är oändligt värdefulla för mig. Det är tur att jag vet att farmor har lika stor glädje, om inte större, av dem som jag hade för annars hade saknaden varit ännu svårare. Det där att vara inpräglad på att inte sova ensam är något som stannar för livet. Jag tycker inte om att sova ensam alltför ofta. Katterna är dessutom praktiska såtillvida att de dessutom kan få för sig att lägga sig någon annanstans då och då, komma tillbaka och gosa ner sig och dessutom vara förhållandevis små.

Vet egentligen inte vad jag vill få sagt, ville mest bara skriva massa saker utan egentliga röda trådar. Jag är så trött på röda trådar, saker behöver inte följa bestämda linjer, bestämda mönster, det kan fungera i slutändan ändå. Jag vill existera i ett sammanhang där det oförutsedda inte är chockerande och krångligt, där dagar inte är alltför uppbokade, där spontanitet känns som vardagsmat..men geez vad irriterad jag skulle bli i en sådan verklighet.

Akta er för hormoner, de äter upp ens personlighet inifrån och ut...
Ha det så bra, klapp klapp.

Norreda

Nu var det länge sedan jag publicerade något personligt, något verkligt, något taget från mitt faktiska liv. Tänker att tiden är inne nu för att faktiskt ge er få människor som faktiskt läser mina ord då och då lite inblick i hur det är att vara jag i nuläget.



Sedan jag återvände till Uppsala nu i höst har mångt och mycket ägnats åt teaterns förehavanden, liksom musikalens. Dessa två är dock till syvende och sist separata företeelser. Här kommer en förklaring på hur det ser ut.

• Teatern, Snerikes nationsteaterförening, är organisationen inom vilken jag sitter som kassör, den organisation som tagit sig till mitt hjärta (eftersom det är en förening har den i sig själv inget hjärta och kan därför inte ta mig till sitt, mer än symboliskt, vilket den gjort). Denna har sina improvisationsteaterövningar på torsdagar mellan 18-20 varefter det brukar följa en pubkväll med massa diskussioner om synnerligen olika ämnen. I helgen var ett gäng av teaterns medlemmar på Norreda torp där vi avklarade en sittning, flertalet övningar och en skräckfilmsinspelning.


• Mitt bidrag till inspelningen var en lättklädd dykning från en brygga varefter jag simmade under ytan ut ur bild, som om jag skulle ha försvunnit. Detta gjordes två gånger, under senare delen av oktober. Idag på morgonen låg ett tunt istäcke på vattnet. Jag har fått för mig att det var kallare än min kropp lät mig förstå igår, trots fullständig nykterhet och en viss idioti.

• Musikalen, City of Angels, är en f.d. Broadwaymusikal översatt till svenska. Denna sätts upp av Uppsala Musikdramatiska Studio, en förening i vilken jag inte tror att jag är med (då jag inte betalar någon medlemsavgift till den) men som ändå stjäl synnerligen mycket av min tanke-, och arbetstid, den här hösten. Det är trevligt, jag uppskattar. Vi får hoppas att jag lyckas sy ihop den så bra som jag vill också och kan vara behjälplig där jag ska. Anledningen till att jag är med in the first place kommer an på Magnus Åberg, en dramaturg/bibliotekarie/teatersnubbe som är med som evig medlem i Snerikes. Han hade en av rollerna i Den sista måltiden och vi kommer riktigt bra överens. Han är producent för det här projektet och tyckte att jag skulle hoppa på tåget. Malin är också med på samma tåg, som producentassistent.
• Jag har funktionerna inspicient - tar hand om och ser till att rekvisitan kommer in på scenen när den ska och regiassistent - är regissören behjälplig och vänlig och ropar ut hur mycket klockan är och sådant. Bra grej att ha enligt regissören.

Det är alltså vad jag storligen roar mig med. Jag dricker också en hel del te, äter mat som andra människor, och ibland jag själv, har lagat. Cyklar omkring på min cykel i blött höstväder. Sadeln börjar visa väl mycket hästhår och rostig metall. Men jag tycker om min cykel! Det här inlägget tog två dagar att skriva, mest för att jag fick besök igår och glömde bort det. Ta hand om varandra!

Dårduvor vandrar sorkjorden fram

Trolska skogar brottas med sorkjorden. Den senare kryper sig allt tätare inpå, gropar sig allt djupare in mellan granarnas grenar. Mörkret äter den, lämnar bakom sig stråk av bländande öppenhet. Vart man än vänder ryggen har man ryggen fri för insyn, fri för hugg. Skrämmande sorkjord. Dårduvorna är så mätta av sorkjordens grödor, deras ryggar är krökta och fötterna de enda som pinnar på. Än hit, än dit springer de, så ser de ett gräsfrö och dyker huvudstupa framåt. Dårduvorna har inte längre någon styrka i sina vingar, de är alltför dästa, alltför mätta. Allt de gör är äter mera. Trolska skogar bevakar på avstånd, alltmer avtagande. Inne bland grenar, rötter och mossa skuttar hundratals småtindror och glittrar som mörka kristaller. De väntar på en ny storhetstid, då sunda förnuftet segrat och lagar fått ge avkall för verkligheten. Då återtar trolska skogar markerna igen, då blir det en vacker återgång till en glesare bygd och mera träd.

Semi-precious face

Now three years have passed...

I'm standing on the pavement
watching the formation of lines
in my semi-precious face

Staring at myself in a puddle of water
slowly growing in the rain

Once I knew I would jump if you asked
Now I don't know if I even would listen to the sound of you asking
The ups and downs, the on-s and off-s,
it was all about you, I had to handle too much

Now I know I stand tall
no more headbangs in walls
no more screams, no more late-night-calls
I'm too strong, I can't let myself fall.

A hand held out far,
it is mine, filled with water
I throw it up in the air
The surroundings starts to glimmer
as the sun pierces it all.
Beauty is within, everywhere.

I look at myself in the puddle once more
then I breathe deep, fill my lungs with chrystalic air
and walk up to your door

This is it, this is I, this is me,
that is you, all you see,
It can't be defined within me
Off I run, let me go.
Bye bye now, no more show.

Dikter i mitt nuvarande skrivhäfte

He is a magic man, walking through magic land.
There is no treasure he can't find
Watch his watching eyes,
take his secure sacred smile and keep it
in your mind forever.
There is nothing right though there's nothing wrong.
You try, you won't succeed
in keeping your eyes open wide
with no desire to bleed
cause he¨s a magic man, and before you understand
anything at all, he'll be gone just like the fall
outside our windows.

Lust lasts longer than a coffeabreak
so do pain and this so called mistake
I sit with my big belly all alone and I smile.
"What the fuck, this isn't sad, that would be a lie!"
A new beginning, a new life, a hopefull feeling in my mind.
That is something I must find.
Not a father to my unborn child,
nor a house out in the wild,
but the strength inside of me.
Though, I think I'll begin with a cup of green tea.

Dumma älskade jag

Ja, nej, ja, nej, ja, nej. Fan!
Ja, jag är liten, småsint, fördummad och förbannad.
Nej, det har inga vettiga bakgrunder. Kanske några fysiska, övertrötthet eller något annat jävligt.
Ja, jag använder bloggen som en spyhink för min frustration.
Nej, jag tycker inte om att åka härifrån.
Ja, jag vet att jag inte pluggat som jag borde medan jag varit här.
Nej, livet är inte trevligt, vackert och underbart just nu.
Fan! för att sådana futtigheter kan få mig ur balans.

Folk åker, folk lämnar alltid platser då och då. Det är fullständigt naturligt och om man inte gjorde det skulle man ju alltid sitta fast någonstans. Men jag hatar när det hänger ihop med något som känns som ett tvång. Hade det varit ett aktivt val man gjort att bege sig någon ny stans, då hade det varit en sak, men nu är det ju bara blahafyförihelvete baraförattjagmåste!

Dessutom tycker jag inte om mig själv när jag inte har en enhetlig uppsättning av jaget utan den är delad i tre, hjärtat, hjärnan och den fysiska kroppen, och ingen av delarna håller med resten. Fy vad freudianskt det lät, men det är så det känns.

Från ena sekunden till den andra skiftar det mellan kroppen som tänker "måhåhå" till hjärnan som påstår att "allt är precis som det borde, som det brukar, som det alltid kommer att vara" till att hjärtat gnäller över att det inte får som det vill. Men nu bestämmer jag och säger såhär:

Kroppen - Skärp till dig, resten tillåter ändå inte att du agerar, så det är lika bra att du slutar reagera också!
Hjärnan - Allt är inte som det borde, vi måste ta itu med det, men då måste du se dig själv i ögonen och vara ärlig!
Hjärtat - Förlåt för att jag försatt dig i allt det här, stackars lilla förvirrade. Inte lätt att veta vilket håll man ska titta åt, eller hur man ska hantera saker när allt runtomkring säger åt dig att vara tyst! Ska lägga dig tätt intill riktiga stora starka jag och bara låta dig få bo där i några timmar och vara äkta och kärleksfull, för du ska veta att jag älskar mitt hjärta för mycket för att bara låta det tyna.

När man kokar ner allt till de minsta beståndsdelarna så är det jag som har mig själv att ta itu med. Jag måste se över min metod för att hantera vissa saker. Mitt bekräftelsebehov gör mig sämre än vad jag är, och jag förtjänar mitt bättre jag.

Hyckleri-dikter

Hörsamma drömmarna, de kallar dig ut på nya äventyr
traska dina stigar och lös problemen genast, förbannade själ.
Ditt hopp om nyheter, om vackra händelser i världen
Ditt naiva mähä, du kan ju omöjligtvis förvänta dig något sådant.
Det är idioti att tro att enkelhet, att rakt på sak och sanning är vad som efterfrågas
Här och nu i dagens samhälle är det snarare cynism,
den ständiga efterfrågan på något nytt, något bättre,
att aldrig nöja sig med något bra för att det kan finnas något bättre någonstans på något sätt.

Världen idag är en oas av pinsamhet, av löjlig förväntan
Det kanske är däri dagens oskuldsfullhet och naivitet ligger,
att krångla till sin verklighet så till den milda grad att man inget förstår,
en återgång till att vara barn, utan att behålla barnets klarsynthet som gränsar till genialitet
Vi står bara där på gränsen till galenskap med alla våra begär.

Jag har aldrig gjort de enkla valen, som den hycklare jag är.
Oavsett hur mycket jag förespråkar det rena, det enkla, det sanna.
De beslut jag fattar kanske gör besluten färre för min omvärld
(eller så är också det bara en villfarelse jag slagit i mig själv)
men de står inte mig själv närmast hjärtat. Jag övar mig, jag övar mig, jag övar mig för evigt.
Fortsätter öva, livet ut..plötsligt en dag tar livet slut och vad har jag då hunnit med som varit enkelt och äkta. Några nätter här och där?