Ibland

Ibland vill jag bara uttrycka någon form av tacksamhet
för jag vill faktiskt säga att ni gör något bra
det finns inte egentligen något jag kan sätta fingret på
mer än att det inuti blir lugnare vissa dagar
de dagar när ni finns bredvid och hörs och syns
när man märker att ens förflutna inte alls är borta
utan i högsta grad vid liv och välvilligt inställt
till mig och mitt och allt jag gör,
eller inte allt jag gör, men det bra jag gör, ibland
Försvunnet och borta och finns inte mer
är det som skrämmer mig mest i mitt liv
förlust av något som varit en del och som tagit plats
som diskuterats och vridits, som funnits och ältats
men ni finns kvar, ni underbara vänner
Ni som faktiskt stannar och tänker och känner - med mig

Oj, vad fort det gick.

Nu är jag min egen.
Kampen vunnen, jag besegrat allt du trodde mig om
Behåller förvisso, kastar ingen
Ingenstans står jag dig efter
Före, högst upp, vackrare och hårdare
Akta dig, svale riddare
För svalan börjar snart flyga
Då kan du stå där i din frihet och spana

Sssch...

Är jag slutkörd eller är jag bara bitter och lättretlig?
Kommer saker efter av det jag byggt upp och burit på under hösten?
En plötslig lust att bara åka tillbaka till Uppsala och gömma sig från allt för att få vara ifred igen, eller iallafall kunna välja det. Och det är så irrationellt, min reaktion, för egentligen så tycker jag att jag är (borde vara) glad att vara hemma hos familjen.

Vill inte känna att jag lägger måsten på is och gör annat som tidsfördriv tills dess det är lämpligt att ta itu med dem.. Vill ha möjlighet att ta itu med dem redan nu. Och jag önskar att det inte kändes som att få ett tiotal höbalar slängda över mig när syster ber om något, för jag vill vara behjälplig och jag vill att det ska bli en fin jul, men jag är så trött.

Varför fattas orken nu när man inte längre måste utnyttja alla reserver man har för att stå upp?

Musikalen

Det är fantastiskt. Jag älskar det, och jag lider för varje dag som går, för varje dag som slutet kommer närmare. Nu är det höjdpunkten på hela hösten. Klimax som man inte riktigt kan greppa utan att ha levt det på det sätt som jag levt det i några månader. Det är fantastiskt och vemodigt och underbart och hårt och svårt, vi panikar när något missas eller någon mick lägger av, men alla rusar omkring och problem löses under resans gång.

På genrepet var Bobbie/Gabby sjuk, vilket gjorde att jag fick hoppa in på hennes scener. Hade inte hennes kläder och hade med mig manus på scen, men jag körde faktiskt alla hennes sånger, något jag faktiskt är rätt stolt över att ha gjort. Det var trots allt några människor i publiken även då. Och att ha gjort det, från att aldrig tidigare ha stått på scen, ja, det var rätt stort.

Jag blir sångfågel igen av musikalen, dock mest de låtar som kvittras i den hela dagarna, så när jag kommer hem kommer folk få genomlida lite sådant. Jag hoppas de står ut. Det borde de göra, så mycket som jag saknar dem. Familjen min, gud vad älskad den är.

Kerstin, min regissör, är fantastisk. Och hon har fått mig att växa något otroligt den här hösten, jag vet inte riktigt hur och jag vet inte riktigt i vilken omfattning, men jag känner det som att mitt hjärta har svällt och att jag kan ta in mer verklighet utan att ramla i bitar. Jag kan stå på benen och ta saker, ta tag i saker. Jag vet bara att hon har gjort mig större. Och andra har gjort detsamma, utan tvekan. Det finns så många guldkorn i den här ensemblen som man vill behålla för alltid och evigt. Har nummer till de flesta av dem, vilket gör att jag nog tvingas slänga ut begäran på fika till vissa av dem ibland.

Jag har så mycket ord, och egentligen skulle jag vilja ha bilder, massa bilder på alla kärleksfyllda hjärtan som jag älskar inombords. Alla episoder, alla stora stunder, alla toner som pågår för evigt, allt jag kommer sakna när det är över. Projekt som dessa lever kvar i en, länge länge.

För allt som City of Angels har inneburit för mig vill jag tacka dem alla, alla enskilda fantastiska underbara som jag lärt känna! De som gör Uppsala till ännu mer av ett hem att frodas i, att vara lycklig i. Ett tack är bara ett tack, men det här tacket innehåller så mycket mer. Tack!

En dag i slutet av november

En trött men vacker dag.

Jag tillbringar den mestadels tills sängs. Dock har jag promenerat mina minuter även idag, till och från stationsgatan där jag sushilunchade med två hjärtan. Väl hemma så föll jag tillbaka ner i säng och här har jag väl legat sedan dess, med ett avbrott för ombyte och tekoppshämtning. I sängen har jag dock inte bara slöat, jag har skrivit iordning än mer av rekvisitans in&utlopp. Eller ja, i ärlighetens namn försöker jag mest komma underfund med vilka som har möjlighet att ta hand om rekvisitan som finns. Så jag gjorde en lista över alla scener och vilka karaktärer som var med, och en lista över vilka människor som spelade vilka karaktärer, och en lista över vilka människor som var inne på scen, så nu är det begripligt iallafall. (Tre A4sidor senare...)



Det vill säga - morgondagens göromål är att åstadkomma ett schema person för person vilka scener & ombyten de har. Därefter få ordning på någon form av fullständig rekvisitalista, med uppdelat stort & smått, allmänt & personligt. Det är lättare sagt än gjort. Men det är också lättare gjort om det blivit sagt begripligt.

Nu ska jag vandra iväg till impro - kvällens hållare är allas vår älskade V. Ett av mina kvartetthjärtan. (Kvartetten består av mig, V, E & M) Sedan kanske det blir att vandra vidare till V-dala där det ska spelas ska-punk ikväll. Kanhända finnes även där ett glädjeämne.

Ämnen hit och ämnen dit, man ska akta sig för ämnen. Ämnet igår var sviiinisvaccin, jag är duktig.
Ta hand om er!

Jag önskar saker utöver listan som mor har

• En fotbadsbalja, för fotbad är ju skönt, det vet vi. Och har man inget badkar så kan man iallafall vattna fötterna.
• En vacker bok med ränder för att skriva upp familjens recept i. (Dags för mig att bli stor och göra en sådan nu också)
• Durkslag
• Förlängningsladd eller grenuttag, vad det nu kallas. 1,5m-2m med flera plugin-ställen.

Kommer kanske mera. ;)

Paus i tentaplugg

Mest bara för att jag ville ta en kvarts paus från det mesta.
Jag försöker förnya mitt Norton-konto..men minns inte mitt lösenord, därför skickade jag ett "Återställ mitt lösenord" från sidan till min mail, men det går något så otroligt långsamt. Det kommer liksom inte fram. Så jag har gjort det tre gånger. När det väl kommer får jag alltså tre mail. Nödvändigt, inte sant. Är det någon psykologisk impuls som säger åt en att försöka på nytt om det inte lyckas första gången? Det är det väl egentligen jag som ska svara på eftersom det är en psykologitenta jag ska skriva imorn. Den insikten kommer.

Jag är trött och lite orolig. Inför våren ska jag ju byta ut mitt beteendevetenskapliga program mot fristående kurser. Med andra ord så är det några saker jag ska ha tagit itu med innan. Prata med CSN om mitt studielån bland annat, eftersom det inte längre kommer vara kopplat till ett program. Dessutom måste jag prata med psykologiska institutionen (värdinstitutionen för programmet) om att jag ska hoppa av. Borde egentligen vara gjort på en dag, eller rent av ett par timmar. Det får helt enkelt bli någon gång här i november. Allt annat ska ju ändå hända här också.

Musikalen fortskrider, mycket roligt, mycket arbete, mycket jobbigt. Vissa aspekter, främst samvetsbetonade saker gällade mitt eget och andras varierande engagemang, gör att det blir jobbigt, medan saker som att repa, bygga och införskaffa kostym och rekvisita är sådant som gör allt värt det i slutändan.

Nu är jag lugnare, efter att ha skött vissa av mina åtaganden och pausat från tentaplugg några minuter, samt sorterat iordning hjärnan en aning. Andningen passar på att ta plats och kaffet smakar gott även kallt. Åter till plugg.