Imorgon fyller mor år, på fredag fyller jag år. Föreställ er att jag faktiskt kommer fylla arton. Lite smått chockerande är det allt. Inte så mycket för själva ålderns skull som vart tiden har tagit vägen. Hur har åren kunnat gå så fort? Hur kan man förändras så mycket på bara ett år? Och vara med om så mycket, utan att det fastnar. När jag ser bilder från förra året ser jag på vissa ganska liten och naiv ut, men ändå, det är ju bara ett år sedan. Större har man väl blivit, och kanske en aning klokare, men att det faktiskt syns skillnad. *suckar* Är det härifrån det planerar att gå utför? "Håll käften din cyniker, du är för sjutton bara snart arton, kom igen när du är sjuttio+, då kan du börja snacka utför..."

Alla ni som betyder någonting för min utveckling, på endera viset, tro mig när jag säger att jag är tacksam. Oavsett om ni påverkat mig positivt eller negativt. Om ni funnits när jag behövt er, eller vänt ryggen till. Oavsett hur så har ni ändå gjort mig till den jag är alldeles just precis nu, och jag gillar den jag ser i spegeln.

Ida beskriver sig själv:
Naiv, glad, omtänksam, virrig, tankspridd, fascinerande, charmig, fundersam och en liten filosof på en trädstubbe i en skog, sjungande och dansande i virvlar utan sans. Min moral är nog ganska hög, men jag lever inte som jag lär. Ljuger ibland för att underlätta för mig själv och andra, fast egentligen ljuger jag inte heller, jag undanhåller sanningen. Om någon frågar mig direkt så kan jag ju inte ljuga, det vet de som frågat. ^^

En sak som är både positivt och negativt med mig är att jag går till överdrift om jag inte får den respons jag vill ha. Svarar man inte på smset kan jag skriva flera bara för att få respons, med mer extrema grejer i. Och vill du inte ha mig kan jag bli mer påflugen om du inte förklarar varför etc etc. Finns mängder av situationer. Egentligen så är det bara en fråga om "Ida letar/kräver trygghet" Därför är jag också en väldigt kroppslig person, har behov av att få ta i folk jag känner mig trygg med.

Jag älskar starka färger och jordiga färger. Pasteller är sånt som kan vara fint på vissa människor (såna där som ser lite sköra ut), men jag känner mig så gräddig med sånt på så nej tack. Jag står stadigt på jorden med mina (troligtvis) norrländska lår och det trivs jag med, tackar som frågar. Jag duger alldeles utmärkt som jag är, men jag nojjar mig ganska ofta över små detaljer.

Så där ja.. tänkte att inför artonårsdagen kan det ju vara roligt med en liten recension av mig själv ;) Påpeka gärna brister eller missar, eller positiva saker med för den delen. Om ni vill! Tjoflöjt