Två drömmar, ett arv och en förvirrad läsare

Det är kanhända tur att skolan börjar igen. Ety min hjärnas normala, sunda, verksamhet slackar av under denna flera veckor långa session av ledighet. Densamme börjar istället spinna i de mest underliga vinklar och vrår. I särskilda fall kan detta vara av godo, då mina ögon ser saker ur ett annorlunda ljus, men i de flesta fall är det av ondo.

Huruvida drömmar ska innehålla kriminella stereotyper som drugdealar på öppen gata medan jag står vakt någonstans och lurar på dem och att jag sedan tvingas in i handeln, dvs. ICA-handeln, där de börjar smyga runt i gångarna efter varandra, i jakt på att pressa priset (eventuellt genom gratishandel "Jag tar vad du hade-stuket"). Huruvida detta är sunda drömmar, det är upp till er att bedöma.

Andra drömmar som legat på lur de senaste dagarna, av mera sund karaktär, är de fjällstugedrömmar som spelat mig spratt då jag sedan vaknat halvt sönderfrusen utan täcke. Dessa drömmar utspelas alltså i fjällstugor. Medverkande är sådana jag anser passa i norrländskt vinterlandskap. Dessa, plus me, myself and I, färdas mellan olika övergivna stugor mitt i smällkalla vintern. Precis i det ögonblick elden i öppenspisen tagit fart är det dags att fara vidare. Tröttare och tröttare, med dalande humör, börjar jag undra över anledningen till de konstanta "Nu far vi vidare" som återkommer med korta mellanrum. Transportsträckorna mellan stugorna svischar förbi som i ett töcken, och kroppsvärmen från midjan jag håller gör att jag till slut somnar, ramlar av och förvirrat snurrar runt i ingenstans. Kylan väcker mig.

På dagtid sker naturligtvis de konstanta dagdrömmar som en artonårig flicka kan tänkas ha. Dessa är dock av ondo då de inte speglar den faktiska verkligheten utan istället spelar upp det drömscenario som inte existerat ens i de nattliga drömmarnas värld mer än två, kanske tre, gånger.

Mina ord saknar den värld som en gång var. Svenskans storhetstid. Alla dessa nyanser av det svenska språket som trillat av pinn allt eftersom åren gått. Det är en del av en utveckling framåt, har jag hört. Jag kan förstå, och nästan acceptera detta faktum, men ibland blir jag sorgsen för på något sätt är ett arv något vackert. Ett arv är något att värna om och ta hänsyn till, att visa respekt inför och att vårda. Dock, som alltid gäller det att göra ett val, där det krävs eftertanke för att valet ska bli rätt.

...och nu är tråden borttappad, du ler förvirrat och jag sitter här och väntar på att få återvända in i bröstkorgens vänstra sida. Hon verkar spara mig till något särskilt, men syresättningen härute är dålig i jämförelse med den skyddade insidan.