Run to the finish

I beg with my eyes
Simply trying to disguise
everything that might appear
if you look to close
'cause the end of an era is near

There is nothing you can do
and not one thing you can say
to take this strange feeling away

I run out of explanations
There is no reason to feel fear
It's a future like everything else
and far better than most

But I can't share it.
Have to deal with it on my own.
Have to grow up

Igår fyllde min mamma år. Jag jobbade på Daldansen i Hedemora från sju till halv två. (19-01.30) Roligt värre att rota i folks väskor och beslagta alkoholen deras. *muahaha*

Idag fick jag veta att jag och kusinen fick lägenheten! :D Greatest feeling ever when it comes to living space. Har ju upplevt bättre stunder, men det har varit personliga grejer.

Kort om lägenheten: 3rok, ca 60 kvm (om jag minns rätt) Ligger på en gård i Sunnersta. Det är ett hus på tomten åt en helt vanlig familj (som alltså hyr ut det till studenter). Mitt rum är vitt. Vi har bastu och tillgång till tvättstugan två dagar i veckan (hela dagarna). Från köket leder det upp en svängd trapp till vardagsrummet. Ganska lågt i tak, så mina långa vänner kaaaanske riskerar att knocka huvudet om de hoppar. Vardagsrummet är för övrigt jättemysigt och vintertid har man nog rätt god sikt över sjön. I köket under trappen ligger vad som enligt min kusin kommer bli "Idas plugghörna". Antagligen alldeles korrekt. ^^ Jo, den ligger sju kilometer från centrum, men det går fina cykelleder och jättebra bussförbindelser alldeles förbi huset.

Jag ska flytta hemifrån. Är inte det konstigt så säg?! :)

Och imorn fyller jag nitton. Jisses vad åren går, någon har jag alltså snart känt i fem år :O Resten av denna kväll kommer ägnas åt Hedemoras Daldans..i de bästa vännernas lag (med undantag för vissa som bor så himlans långt bort....)

Lång frånvaro

De senaste veckorna har trillat på. För mycket har hänt för att man ska kunna sammanfatta det i ett enda inlägg. Det är onödigt att ens försöka.

Det är svårt att säga saker som inte blir triviala, som inte är ytliga, som inte bara är ett betraktande ovanifrån på något under. Att sätta pränt på mina känslor inför allt som har hänt kräver en självkännedom som jag inte fullt ut besitter. Likadan är framtiden, jag vågar inte utforska den i förtid. Jag kommer att flytta hemifrån, kommer att köpa en ny gitarr och en dator, kommer att börja i Uppsala. Så långt kan jag sträcka mig, men att prata om hur jag kommer att känna. Det vore ett hopplöst projekt redan från början.

Jag är en ombytlig natur när det kommer till sinnestämning. Från dag till dag, eller minut till minut, aldrig detsamma. Ofta är allt som behövs ett "Äsch, det löser sig!" från en vän för att livet ska bli lättare igen. *svävar*

Nu ska jag sätta mig och vänta, och hoppas, på ett (positivt) telefonsamtal från den eventuella hyresvärden....

Jag kommer bara på ett flertal klyschor som stämmer in på hur jag känner mig, och klyschor är tråkiga. Det involverar gamla hästtäcken, springa, trycka på repeat-knappar och andra halvmelankoliska substantiv, adjektiv, verb, fan och hans advokat.

Tur man har stark musik som tvingar en att ha känslor. Gillian Welch, Amy Macdonald och Ane Brun.. Disneyland After Dark, Marcus och Cornelis får också vara med.

Visst, jag kan vara sprittande och bubblande och glad också! Jag har sommarlov, jag kan ligga och slappa fram till Midsommar. Jag har inga åtaganden och jag älskar mina vänner.

Vi i världen dräller omkring. Våra platser är utbytbara, även de vi tror är fast förankrade för alltid. Känn dig aldrig trygg i din position, luta dig aldrig tillbaka i din bekväma stol. Helt plötsligt kommer dagen då vaktmästaren skruvat ur skruvarna och du sitter där på golvet med en bula i bakhuvudet utan att själv förstå hur det gick till. Dagen kommer när mattan halkar under dina fötter, du klämmer fingrarna i bildörren och katterna tycker bättre om dina syskon än dig själv.
Då står jag där i Uppsala utan matta under mina fötter, med bula i bakhuvudet och mina katter hos någon i familjen och väntar på ett besök som visar att vi båda har gått vidare. Och den dagen kommer jag gråta mig till sömns, och du med!

Vuxenpoäng

Imorgon är det iväg och lämna blod. Det är något jag faktiskt är stolt över att göra. Sedan är jag helt på det klara att många tycker att det verkar läskigt, eller att det borde göra ont. I min värld så gjorde det inte ont och det var inte läskigt första gången. Det var lite upplyftande att eventuellt göra en insats för någons fortsatta liv. Det händer så sällan att man kan göra skillnad i någons liv, oavsett om det är medvetet eller omedvetet, att när det händer blir det speciellt.

Jag ska ta in armbandsuret lite grand också, den fina klockan jag fick i studentpresent av kära moder och kära fader. Den är jättefin. Jag ska också försöka fixa internetbanken och be att få en dosa efterskickad för min räkning.

Studenten var sorgligt underbar och alldeles särskild och minnesvärd. Jag minns alla ögonblick som sög till i magen och all närhet och de flesta av tårarna. Jag önskar att jag kunde behålla allt och alla för evigt, för tanken på att vara utan dem, vissa i vardagliga livet och vissa i synnerhet och särskildhet (och avskildhet) får mig att vilja gömma mig. Jag vill inte behöva släppa taget. Jag vill krypa ihop och intill och höra till för så lång period som folk vill ha mig.

Jag är inte stor, inte vuxen, jag är jag och jag tycker OM er och kommer sakna er så det smärtar!

All around me are familiar faces, worn out places, worn out spaces. Bright and early for their daily races, going nowhere, going nowhere.... and I find it kind of funny, I find it kind of sad, the dreams in which I'm dying are the best I've ever had.

Balen igår, det var härligt att se hur vackra mina vänner är när de klätt upp sig!
Studentlekarna idag, det var roligt att se hur blöta ens vänner kan bli, och hur utspejsade de kan vara.

Jag fattar inte att det tar slut imorn. Jag vet inte om jag vill att det ska ta slut. Vill leva i drömmen och den underbara känslan för alltid. Men nu ska vi hem till Micka och fixa iordning vagnen/flaket till imorn.

Jag var mitt i en sommardröm. En sommardröm av det allra bästa slaget.

Jag dåsade under ett blommande äppelträd där solljuset silades genom lövverket. Ovanför surrade humlor i blommorna, och då och då kvittrade en fågel. Vinden gick i vågor fram och åter, värmande och stärkande. Jag låg där, helt trygg, näst intill sovandes.

Som i en Astrid Lindgren-film. Allt var bara vackert och tryggt.

Idag har jag varit tung, på alla sätt. Benen är blyklumpar och huvudet svajar från ena sidan till den andra. Hjärtat snörper till med jämna mellanrum. Det är tre dagar kvar... Imorgon är det bal. Jag kommer inte gå sönder, för huden är seg och jag tål allt!