Kanske är det så att tystnad föder (och ibland även göder) lusten att ha något att säga. Den gynnar iallafall tillväxten av komplexa tankar. Egentligen, det enda ni behöver veta är att det är när jag är tyst som jag egentligen har mest saker att säga. Saker som betyder något. Saker som kanske inte bör sägas, som ligger därinne och bearbetas och omvandlas tills de är rumsrena nog att användas i vardagen. Att tala är silver, att tiga är guld? Om man vill vända livet till sin egen fördel så är det bra att kunna vara tyst. Då blir man kallad en bra lyssnare, och folk tycker om en och vill vara ens vän. Skillnaden mellan att vara en bra lyssnare, och att vara en bra vän är att en vän minns vad man sagt och hjälper en i svåra situationer. Tror jag. Det är så jag hoppas att det är, att det är så jag skulle göra för mina vänner.

En annan idé, vissa människor har de egenskaper som brukar tillskrivas hundar, andra de som är för katter. Hundar = Flockdjur, upplevs som glada i stort sett jämt, följer ledare, läraktiga, tillgivna, allmänt älskande. Katter = Ensamdjur, bestämmer själva vilka regler de ska följa, intelligenta, självlärande, tycker om några få.
Jag tror att jag själv egentligen är en hund (även om jag önskar annorlunda) och att jag har alldeles för lätt för att vara tillgiven andra människor. Det vore bättre för mig om jag var mer skeptisk till vilka jag släpper inpå mig, men samtidigt så vill jag inte vara det. Jag älskar att tycka om folk. Vad kan vara viktigare än människor som betyder något för en egentligen? Jag tycker dock bäst om att umgås med kattmänniskor, de tilltalar mig mycket mer. De är inte alls så "påflugna" och om man har fått deras tillit/kärlek en gång så kan man iallafall hoppas att man betyder något för dem. Jag skulle kunna ge många exempel på folk jag ser som kattmänniskor, men det ska jag inte, inte här.

Kan du säga mig varför röfrav gim agäs ud naK
så ska jag säga dig när rän gid agäs gaj aks ås
för varför ska jag försöka vandra ardnav akösröf gaj aks röfrav röf
uppför stigen mot ditt hjärta aträjh ttid tom negits röfppu
när jag inte ens tror på åp rort sne enti gaj rän
att du vill ha mig här... ...räh gim ah lliv ud tta

Igår kväll skrev jag en del. Eftersom datorn var avstängd just då skrev jag på papper, med planer på att lägga in det idag. Eftersom idag har varit gladare känns det konstigt, men eftersom gårdagens Ida ville det så... Well, jag kan inte gå emot mina egna löften. Dessutom var det fullmåne, kan ha med saken att göra. Jag blir ovanligt skör då. Sedan är det så att jag faktiskt behöver sådana svaga stunder. Inget allvarligt alltså...

Ikväll gick jag ut från huset. Det kvävde mig. Mamma var den enda som var inomhus för stunden. Först gick jag bara ut för att jag trodde att jag behövde luft och promenad. Sedan insåg jag att det var för att tankarna behövde luft runtomkring, men framförallt skulle jag gråta. Och grät gjorde jag, sittandes på det grova gruset i trevägskorsningen mellan åkrarna. Jag kan inte gråta så det låter inomhus, jag kväver det så att tårarna bara rinner nerför kinderna. Iallafall om det är andra hemma. Mest av allt grät jag för att jag inte räcker till. För att jag aldrig når ända fram. Allt jag vill är att få höra att jag är god nog. Att jag duger, eller nej, inte bara duger. Att jag är precis vad någon behöver för att vara tillfreds med sig själv. Vill tillåtas vara speciell nog för att behållas och visas upp.
Att vara som jag varit på sista tiden, att inte kunna utveckla det jag känt till kärlek. Inte för att jag inte velat, utan för att det inte passat sig, jag har inte passat. Det gör mig osäker, får mig att bete mig som en jagad/jagande hynda som hela tiden letar efter en motpart som ska svara upp till dels mina förväntningar, och dels ska vilja ha mig på samma sätt. Jag blir så inriktad på förmågor hos andra att jag glömmer se efter mina egna. Ibland så önskar jag att jag fått börja med skitstövlar och arbetat mig uppåt istället för tvärsom. Inte för att ni på något sätt blivit sämre, men ni var bra redan från början.
Eftersom jag på senaste tiden, senaste åren, alltid blivit nekad rättigheten att utveckla starkare känslor än häftig passion och sprakande lust till de jag velat ha så kan jag inte sätta mig in i känslan av att vara verkligt behövd. Om någon ber mig om råd i kärleksfrågor så kan jag bara använda förnuftet till mina svar. Hjärtat kan inte svara, eftersom det inte på riktigt tillåtits vara med. Jag har inget som helst äkta underlag för det jag säger i sådana frågor. Jag är som ett sprängfyllt önskekärl inneslutet i en bubbla av okänsligt vakuum.

*skrattar* Nämen ooh så bra! Tackar tackar testet, som förklarade mig precis sådan som jag hoppats vara, dvs. alldeles lagom. (Usch för det svenska ordet lagom, men jag trivs rätt bra mittemellan, när det gäller viktiga frågor!)

Det värsta jag vet med mig själv är att jag är så splittrad. Mina känslor är alltid uppdelade i två centrum, och ofta är dessa två motstående. Som kärlek och hat. (Fast det där var två extremer, och jag har inte känt endera på ett tag, även om jag ibland trott/önskat det, men det skulle ju inte fungerat.) Ja, iallafall, det är lite påfrestande att vara sådan som person. Man vet aldrig riktigt hundraprocentigt vad man vill och vad man tycker. Dessutom blir ofta OM ett väldigt viktigt ord, och OM INTE likaså.

Sedan är det ju roligt att jag är så självcentrerad, (ok ok, det är min blogg och jag får vara det, men ändå, hallå, bruden borde ju kunna försöka göra texten lite mer allmän, snarare än att hänvisa allt till sig själv.. :P ..) Får öva någon gång när jag orkar.

Ett bra exempel på mina motstående sidor är att jag vill ha det organiserat, men ändå impulsivt. Tror ni att det fungerar bra så tror ni fel, för de krockar. Jättemycket.

Trasiga koppar i ett skåp utan dörr
Glassplittret ligger undansopat i hörnen
och under mattan
där jag sitter och försöker bringa reda
i papper som är försvunna sedan åratal tillbaka
..och ändå kallar de mig sansad

Vem tror du att du är?
En tanke, imaginär,
eller verklig, av kött och blod?
gör ej som den ädle springare som kastade av mig
innan stupet som bredde ut sig nedanför
Han hade inte bestämt sig när han tog klivet över kanten
och på vägen ner förändrades han och föll vidare ner
som sandkorn
tills hela hans jag rättat in sig efter de andra, redan fallna,
som låg i högar där nedanför

Kärlek gör ont! Bigtime! Men lust och fägring och passion gör minst lika ont...för kärlek är mer äkta och kan aldrig gå förbi helt obesvarat!
Lust, attraktion, fägring och passion behöver ju inte vara besvarat. Människan behöver inte ens veta om att man existerar för att de känslorna ska uppstå. Däremot, äkta kärlek till någon, att vilja någon mer väl än man kan förstå, det går inte att känna om inte den motstående människan känner den minsta tillgivenhet gentemot en själv. Faktiskt, jag tror det är så simpelt.

Kände för att göra något snällare bakgrund för ögonen att vila på. Blev grönt, jag har hört att det ska vara vilsamt. :)

Känner för att skriva utan sans, allt som poppar upp, utan att bry mig särskilt mycket om vad som sägs. Ett under av ord som bara sprutar ut och vad gör jag jo jag springer och hoppar och studsar med fingrarna över ett tangentbord som hukar sig för fingertopparna är så hårda och jag är så liiiten. Tekoppen kallnar medans jag virvlar fram och säger saker som att världen är inte alltid vad man uppfattar den som. Jag menar, vems uppfattning pratar vi om för det första?

Säger ni världen och menar jorden, eller allt ni uppfattar runt omkring er? För även om rymden ligger utanför jorden finns den ju ändå med i det ni uppfattar. "Världen är för mig även rymden" Och jag borde väl egentligen inkludera mig i sammanhanget också, inte skriva er.

Ibland så ser man sig själv ju som utomstående, tittar runtomkring på er andra och ser världen på ett helt annat sätt än ni, men ändå så lika. Vissa människor delar ens uppfattningar och åsikter, en del har helt andra. Vissa irriterar man sig på när de argumenterar emot, andra bara fascineras man av, dels av dem och dels av de tankar de uttrycker med sån självklarhet. Tankar som man försöker förstå, och visst, man förstår sammanhanget och klart man förstår vad de säger, men att de verkligen tycker så. Det kan vara så svårt att inse att en annan människa kan tycka så diametralt annorlunda mot en själv. Och i sådana viktiga frågor.

Det finns så mycket som är subjektivt, som vad jag attraheras av hos en person och vilka intressen jag har. Jag är inte en sådan person som blir specialiserad inom ett område, jag kan sådär lagom om väldigt mycket istället. Allmänbildad KAN man kalla det, även om allmänbildad för mig är lite annorlunda. Jag ser mig inte som jag ser på en allmänbildad person, men återigen, det kan ju vara för att jag ser mig på ett sätt, och ni ser mig på ett annat. Vissa personer är ju dock sådana att de är alldeles specialiserade på en sak och "all" deras energi och deras intresse hamnar där, inom det området.

Och det här är när jag skriver utan sans, det ni. Jag har nog aldrig skrivit ett så snabbt inlägg någon gång! :) Coolt!

Sitter i skolan, slutade tio över tre...bussen går tio i, så jag lär vänta till efter fyra. Well well, that's part of life.

Dagen ha inneburit en riktigt rooolig sak xP Helt plötsligt ropar Sofie glatt överraskat "En iller!" och pinnar iväg som den nyfikna person hon är. Jag efter, som den förvånade person jag var. Och mycket riktigt, en mörkbrun iller som sprang, dels igenom buskarna, dels ut på vägen och fick bilar att bromsa och förarna att spana förvånat, och sedan in igen. (Troligtvis en tam-iller på rymmen, men ändå. En livs levande iller som skuttar runt i stads"naturen" :D ) Den var otroligt söt och fin, men jag har hört att de ska vara lite nafsiga husdjur. :/

Mina katter är minsann inte sådana, de river mig inte ens, utom av misstag om de ska hoppa upp i knäet på mig men håller på att ramla ner igen. Och det kan man ju förstå, vem som helst skulle väl vilja ligga i MITT knä så ofta, och mycket, som möjligt! ^^

Jag har fixat ledighetslapp också, har hållit på att be folk fylla i den hela dagen känns det som. (Alla lärare måste fylla i den även för tre dagar, nya policyn här då.) Imorse när jag kom hit direkt på morgonen 08.40 (ja även fast jag inte började förrän tio över tio, sådana är bussarna i bushen) jobbade jag på riktigt bra med historian! :) Var riktigt roligt, men kanske tar tag i någon av er diskussionsvilliga och pratar igenom det senare.

Smuttsmutt skrapskrap vinkvink ludlud på er alla

Första skoldagen

Inte första i hela mitt liv, men man skulle kunna kalla den början på slutet. Jag är livrädd för livet efter gymnasiet. Den tiden när det faktiskt handlar om att pröva sina egna vingar och ta egna beslut i saker som påverkar så mycket om hur framtiden kommer att se ut. Bara en sådan sak som var jag ska ställa ner mitt bohag för att påbörja min vidareutbildning till (hoppashoppas) journalist kan vara livsavgörande. Och om jag verkligen bestämmer mig för att gå journalistlinjen någonstans förstås.

För vem kan säga vilket val man ska göra
Vem kan bestämma vad som är rätt
För det är svårt att välja utan att se längre än dit bort*
och dit bort är det enda jag kan fokusera på
Längre bort är allt en dimma
Den känns inbjudande ibland och dödsbringande en annan

...men just idag kan jag säga att om man någon gång ibland får
hålla en person tätt, tätt intill
och viska i dennas/-es öra att
det faktiskt blir pauser i känslan av maktlöshet
...då kommer det att gå bra!

*Dit bort är i det här fallet studenten


Jag har bara fyra lektioner i veckan med Per-Olov, känns som att jag KAN överleva det. Mycket håltimmar ser det ut att vara på första utkastet till schema också. Dock är det en sak som brukar kunna förändras de första veckorna, ganska rejält också. + och - ...Min matematikC-kurs var inte utplacerad på schemat än, men det skulle el mentor fixa. Och Bosse kommer aldrig finnas där på måndagar. Kul att se folket igen though, kändes riktigt bekvämt!

Att det kan vara så enkelt
återuppta en försvunnen känsla
eller iallafall bortglömd, undangömd
dold för allmänheten
att låta den visa sig,
och upptäcka att även om känslan finns kvar
så besvärar den inte
Varken mig, mitt hjärta eller min hjärna

För mitt hjärta är inte jag,
min hjärna är inte jag
Jag är något annat
Något obeskrivligt tjusigt väsen utan yttre

Dolt i vad man kallar själen
bor jag, en liten gnista av något naturligt
...en del av något större