Ny dag, nytt liv

Egentligen så är varje dag ett nytt liv. Varje dag startar man som en ny person. I stort sett samma, men på något sätt förändrad. Ibland är förändringen väsentlig, ibland är den bara vad man kallar en "minor change". Det är det som är så bra, för ens humörsvängningar under gårdagen behöver inte finnas kvar idag. Det blir alltid vad man gör det till. Om man hela tiden låter de dåliga dagarna ligga kvar och påverka en i veckor efteråt är det inte konstigt att man mår dåligt. Det gäller att kunna tillåta sig själv att älska sitt liv, även när saker är tillkrånglade. Jag tror att jag är hyfsat duktig på att leva, att älska mitt liv.

Visst har jag dagar när jag storgrinar och tycker att livet är pissigt mot mig, men det är ändå värt all effort i slutändan. För mot slutet av dagen får man ju krypa ner i sängen, och då helt plötsligt kommer det en kurrande katt och tippar ner sig bredvid en. Jag tror inte det finns särskilt många som i den situationen skulle tycka att livet var värdelöst. Och min Trulsa tillåter till och med att jag blöter ner pälsen hennes med tårar. What is there not to love about her? Och Kura som dånar som ett helt sågverk när hon spinner. De är ju inte fullt så bra på att hålla om mig som en människa skulle ha varit, men kan man inte få allt man vill ha, när man vill ha det, så är det bara att vänta på bättre tider och nöja sig med det man får.

Jag undrar om jag är sannast som person när jag är hemma, eller i skolan, eller här i bloggen, eller när jag pratar med någon av mina vänner. Eller, jag vet när jag varit som allra sannast mot mig själv och min omgivning. Det är med riktigt nära vänner. <3 (De som varit med vid dessa tillfällen borde veta, ((fler än en... )) eftersom de sett mig sitta helt troget bredvid dem lyssnandes och talandes.) ^^ Känn dig träffad, käraste ljusstöpande lussebullsbakande snuffs. (Vet visserligen inte hur ofta tösabiten är inne och läser min blogg, men det är en smärre detalj.)

Imorgon är det Öppet Hus-kväll i skolan. Mellan 19.00-21.00, vilket ger mig ledigt på Skärtorsdagen i vår. Det är praktiskt, men vad som inte är praktiskt är att mellan fem över tre och sju så måste jag vara kvar i stan. Jag ska arbeta med skolsaker då visserligen (även kallat plugga, och dona med projektarbetet) och kanske spåna /spana på julklappar.

Sov sött ni underbart vackra människor jag kallar min familj och mina vänner!

Förvirrande irrande

Jag tappar bort dagar ibland, och ibland får jag istället fler dagar än jag väntar mig. (Vad i hela fridens menar du unge, du har väl alltid lika många dagar?!) Jo jag vet, jag menar att ibland tror jag att det är en annan bättre/sämre dag än det är. Beroende på vilket blir jag glad/ledsen när verkligheten uppenbarar sig. Som igår, lördag var en bra dag när man fått för sig att det var söndag, och verkligheten uppenbarade sig.

Jag gillar inte söndagar. Om någon skulle påstå att söndagar ska vara bästa dagen på veckan, då säger jag bara BULLSHIET!!! Vem vill egentligen gå till jobbet/skolan och arbeta bort sin egen identitet för pengar? Neee, det låter lite väl hemskt. Inte arbeta bort, men undertrycker den lite gör jag iallafall. Tacka vet jag lördag, när man fortfarande lever i drömvärlden att avskedet från sovmorgonen inte kommer. Morgondagen är ju fortfarande en sovmorgon. :) Dessutom är det lättare att arbeta på lördagen, för då har man ingen press över att man måste!

You call me a liar, a loser, a living prayer for a living sake, without meaning.
You begin with "You're crazy" and end with "Goodbye".
And I can't help but wonder.
How does the world look through your eyes, why does the madness seem real, and the good inside you, why have it been pushed aside?
Through my soul I see the madness in a laugh, a lie in two persons holding hands without need, a loser who jumps because he's too scared to live.
I see a prayer without meaning, just because the one who caused the prayer isn't real.
And still, am I sane? Does this have any meaning at all?

Jag vet att jag borde studera inför spanskaprovet imorgon. Allt mitt förnuft inriktar sig på att det är vad jag borde göra. För att få ett bra betyg i spanska kan jag inte bara flyta med och hoppas på det bästa. I engelska kan man flyta med, och i svenska, men spanskan är fortfarande för ny. Ja, det är alltså vad förnuftet konstant påpekar. Den andra delen av mitt jag säger något annat. Något i stil med "Ja, men jag har försööööökt, jag satt med det i två timmar, jag orkar inte mer nu. Jag vill inte, vill inte, VILL INTE MER NU!!!" Helt enkelt, jag följer för närvarande en treårig flickas råd. En flicka i trotsåldern bestämmer över mitt liv. Gosh!

Jag har somnat i stort sett överallt där tillfälle givits idag. Forum imorse, i väntan på bussen. På bussen in mot skolan. På bussen hem från skolan. På golvet i köket när jag kom hem. På soffan i tvrummet efter att jag fikat lite. Jag undrar om min kropp försöker hinta mig om att sova mer på nätterna, eller om jag har lyckats få en "gå-i-ide-gen" inplanterad och muterad i min kropp. Det senare vore roligare, för det kan jag inte göra något åt!

Önskelistan, ja en början på den iallafall:

• Kängor (vandringskängor med snörning, läder, stl. 39-40, ge mig pengar)
• Parfymen Liberté, från Cacharel
• Plånbok, i svart eller brunt läder. Här finns sådana --> http://www.polarshop.se/
• Pengar till ögonkoll (för övningskörnings-grejen)
• LP-skivor (Simon&Garfunkel, Elvis, Johnny Cash, Dolly Parton, eg. det mesta utom dansband.)
• Kom igång-böcker till piano eller gitarr
• Pengar till diverse saker, klassresa, katter, körkort, kläder, klänning (bal).
• Uppladdningsbara batterier (både AA och AAA) + laddare
• Böcker av David Eddings (Jag har redan rätt många, kanske kan ordna en lista över vilka jag HAR)
• JULSTÄMNING, MAT, MUSIK, ÄLSKADE MÄNNISKOR
  
• ..och jag kommer säkert på mer senare, men då blir det helt enkelt en fortsättning!
  

Poetry goes mobile: Dikter jag skrev

Du tar min hand,
och höjer mina ögon till skyarna.
Vem önskar sig en verklighet?
Hellre en tankevärld
där ideal efterlevs,
och smeksamma ord känns nya.

Hur kan jag säga
att det jag vet är något jag vet, när allt jag vet
ser olika ut beroende
på vad jag bevakar.
En verklighet i skepnad utan svar.

Kontroll, behov av kontroll.
Ser du inte att jag skriker?
Hör du inte min känsla av maktlöshet?
Jag står ju här,
i dina ögon avsedd
för något bättre.

Skriv, skapa liv.
Om du tröttnar, gå därifrån.
När du återvänder,
bortse ifrån otukten
och smärtan.
Se den som tror på det goda,
och ge honom liv.

Du står stolt,
utan att ge avkall på identitet.
Säger det rätta utan krus.
Att tillåtas lyssna,
det känns som en förmån.

Ska jag skriva några nya bara såhär direkt nu också, mina vänner?

Vem säger att du säger det rätta?
Att det du tycker är det som ska gälla?
Vem hoppas att du ska hålla tyst och lyssna?
Vem vill höra din tystnad..
Vem vill egentligen att du ska stanna kvar
i den här verkligheten.
Jag planerar en annan verklighet
för mina tankar.
En udda verklighet där vem som helst
kan vara precis vad de vill.
En tankevärld där alla ser sig själva som dem de är.
En verklighet utan lyx!

Spärrar släpper,
tankar surrar
Du är dig själv.

Längtan bort, längtan hem. Längtan är en evig känsla,
för alltid en del av ditt liv.

Och nu har jag väl inte tid längre, nu börjar filosofin....snart iallafall.

Stanna inte inne i mörkret
där tystnaden skrämmer
och D-vitaminet försakas
Följ istället ljuset
som skymtas bakom slöjan
För därute någonstans
finns den verklighet du längtar
Knarrande tystnad, kvittrande tystnad
Tystnad fylld av rogivande ljud
och kryddande lukter

Vad är det som säger att verkligheten ser ut som vi föreställer oss?
Vad är det som talar emot att det som sker, sker av en slump?

Jag har alltid haft ett val. Det är ju så man säger iallafall. Fast ibland känns det som at tverkligheten springer en till mötes, och saker som man aldrig räknat med, saker man inte ens drömt om, de bara händer. Och då tror man så intensivt att det kan finnas en mening, att det finns en fortsättning, vilket gör att man inte anser sig behöva njuta fullt ut just där och då. Man har ju hela livet på sig. Varför?

Jag tror att jag glömt bort att njuta, att ta vara på tillfällen. Att tillåta dem att kännas så speciella som de skulle kunna ha varit, bara för att jag tror att det blir bättre med utvecklingen av mig själv. Att jag, ju mer jag lär mig, och ju mer jag faktiskt tar in och förstår av min omvärld, lär mig att njuta mer intensivt. (Jag låter som en klassisk hedonist, jag vet. Visst finns det mer än njutning, och det är inte vad livet går ut på...tror jag.)

Jag sitter här i min signalorangea Helly Hansen, har redigt ont i ryggen (Ja, det är ännu värre ikväll än det var igår :/ ... Verkar bli värre på kvällstid. ) , men bara för att tröjan luktar lite avlägset av skog och eldrök känner jag mig ändå väldigt trygg och någon obestämbart trevlig känsla. Något slags mellanläge mellan tillfreds och nöjd. (Tillfreds, just above, nöjd, just below)

Lägger ingen press, bara ett drömscenario och en förhoppning om lycka i min hjärna, det säger jag och står för!

En trallande, mytisk figur
vandrar omkring just bortom det seende
utstrålar vänligt djävulskap
fast förnimmelsen skiftar
med hornens form, på hans huvud
Pan eller smådjävul?
Flöjt eller svans?

Din hjärna väljer att bortse ifrån
iakttagelsen du gjort
Det var bara några fladdrande löv
i ett disigt höstljus
Inget väsen, inget ljud
utom prasslet ifrån löven
som skapat en sprittande melodi
fylld av vänligt djävulskap

Ikväll är en bra kväll. Jag är glad. Känns som att jag skulle ha accepterat något jag grubblat på, men jag har ännu inte kommit underfund med vad det är. Det spelar ingen roll, huvudsaken är att jag är tillfreds. Kan t.o.m. lyssna på låtar med sorgliga texter och ändå må bra. Det är stort.

Idag pratade jag och mina flickor ganska mycket om hur vi är som personer. Typiskt tjejsnack, på högsta nivån. Jag fick tillfälle att klargöra hur jag fungerar, och varför jag lever mitt liv som jag gör. Ja, mitt sätt är inte så väldigt annorlunda egentligen, men de har tyckt det och pratat HÖGT om hur konstigt det är. xP Exempel på vad som är "mystiskt" med mig kommer här i punktform ;D

• har gigantkrav på killar
• älskar naturen
• ..och norrländska
  
• är fånigt och obotligt romantisk
• är alldeles för moralisk!!!! Hur de har fått för sig det vet jag dock inte ;)....
  
• formulerar mig krångligt och med svåra ord
  
• rodnar när de diskuterar sex (särskilt när de diskuterar mitt obefintliga, och vad det beror på xD ..uj uj uj..)
• blir grinig när de ifrågasätter mina anledningar till att ta det lugnt på den fronten!
  

Tur att jag avgudar deras personligheter! Annars skulle jag nog ha bitit dem vid det här laget. :)

Ok, jag vet inte om jag tycker att jag har gigantkrav på killar, faktiskt. Är det för mycket begärt att vilja ha en ansvarsfull MANLIG kille? Okej okej, jag ska inte förneka det, jag har ytliga begär också. Jag är inte mer än människa. Jag kan inte bli tillsammans med någon som inte attraherar mig, det vore att förstöra hela magin med kärlek. Sedan kan det ju vara så att de kllar jag inte blir attraherade av, att jag inte upplever dem som ansvarsfulla MANLIGA killar, och då var vi tillbaka vid insidan xD

Salig blandning, people. That is what we all want. The essential mixture in a person which fits ourselves without doubt, misery and longing for something better.

*FNISS*