Jahaa, sakna mig, gör det. Men var anonym, var det du! För det är ju inte som att jag behöver dig egentligen. Jag har inget behov av dig. Jag vet ju inte vem du är, och du tar inte så stor plats i mitt liv att jag känner av dig när du saknas? Eller, är det jag just sa en lögn? Du kanske är någon som jag hela tiden går och grämer mig över att jag är utan. Eller är du en sådan som jag har lite då och då. Jag är ju en vindflöjel enligt somliga. Hoppar på allt som verkar intresserat. En desperat jävel.

Det är fel. Det stämmer inte alls, jag är ingen vindflöjel. Inte egentligen. Jag älskar, och fortsätter med det, men jag tycker om ömhet, och får jag ömhet ser jag inget skäl till att inte försöka återgälda det. Vänskap är det vackraste som finns, och kärlek är en intensivare form av vänskap.

Och jag är trött, trött som ett as. Skulle inte förvåna mig om jag blir sjuk nu såhär innan jag ska ta proverna den andra. Jag ska bli blodgivare. Så jag ska ta BLODprover, vilket inte skrämmer mig ett dugg, snarare fascinerar.. Blodet svischar ju ut ur armen och ner i provröret, och inte gör det ont heller.

För er som undrar, jag hade det väldigt bra ensam uppe i stugan våran. Vissa stunder hade jag sällskap, eller sällskapade någon. Jag trivs med det. Sköta mig själv, glömma bort måltider, sova för lite, promenera ner till Krakabron, läsa böcker. Vänta drömma undra. Hela min personlighet får leva precis som den vill, och ibland blir jag tvungen att distansera mig och fnittra lite när jag märker hur emotionell jag är, och vilka humörsvängningar jag har.

Du..., din vänskap betyder mycket! Du får min sanning när du frågar, och du frågar om sånt jag klarar av att svara på...efter betänketid. Bandet gjorde jag faktiskt med tanke på dig, vilken tur att jag vågade få fram det också. Ingen tråd är rent vit, ingen tråd är rent svart eftersom hela världen är fylld av gråzoner. Mittenpartiet, flätan, står för den del av världen som vi kallar hemma. (Ja, jag kallar det hemma. Visst är det här också hemma, men det känns ändå annorlunda. At flytta härifrån är ok, men att förlora det däruppe vore..ja..mer än illa.) Lev ditt liv som du tycker är rätt, så ska jag försöka göra detsamma. (ja jag klarar att plugga vidare på det jag tänkt, och jag kommer lyckas, och då kommer du bli intervjuad :P passa dig noga, jag har ju trots allt viss koll på dig ;) ..)

Det allra tydligaste vägskälet i hela mitt liv är där på bron.
Jag har tre val, klart avgränsade val utan gråzoner. Hoppa, gå ena hållet eller gå andra.
Hoppa, finns inte mer, någon ny verklighet uppenbaras både för de mina och mig själv. Gå bortåt, utan att stanna, att leva ett liv utan behov av någon annan, leva mitt liv i en skog som endast befolkas av mänskliga varelser om hösten. Ett val som klart och tydligt tar avstånd från allt jag tänkt, tyckt eller trott största delen av min vakna tid. Ändå lockar det. En ny start, ett vitt papper, ensam. Jag skulle kunna vara galen i min ensamhet, jag kanske t.o.m skulle ses som ett väsen man bör hålla sig ifrån. Men ändå, hittills har jag alltid valt att gå tilbaka dit jag kom. Tillbaka till de som skulle sakna mig, tillbaka till min verklighet med mina relationer till omvärlden. till den plats där pappret är mer än halvfullt. Där det finns en ganska tydlig bild av hur jag är, på gott och ont. Ibland är det skönt att vara mig, ibland gör det ont, men så länge valet blir att komma tillbaka hem är det nog ingen större fara på taket.

Visst är jag självcentrerad, många gånger tror jag att hela min värld kretsar runt mig själv. Men är det egentligen så konstigt? I min värld är det ju jag som står för tänkandet. Oavsett vad omvärlden säger kan jag ju ändå tänka vad jag vill. Gör det inte mig central för mig själv? Att läsa sin omvärld utifrån hur man själv skulle tänka kanske inte alltid är det mest korrekta sättet att göra det på, men om det är det bästa sättet man vet? Om felmarginalen blivit minst hittills när man gjort så. Då kan det inte vara ett dåligt sätt.

Jag är otrygg i min trygghet, jag är ovetande i min vetskap, jag är förvirrad i min säkerhet, jag är olycklig i min lycka. Jag är en självmotsägelse. Så tyst med mig, gå hem och sov så gott när verkligheten slår mig i huvudet och en annan verklighet blir viktigast. Stå där med huvudet högt och armen om min midja när den största dagen i mitt liv kommer.

Dan före dopparedan

Så var den snart här igen. Årets givmildaste dag. Om sisådär sex och en halv timme börjar julafton, fast den inleds förstås med ett okänt antal sovande timmar.

Nollställd och funderande, ganska lättirriterad... dumt humör att vara på en dag som denna. Jag vill vara positiv, julig och glädjande men känner mig mest bara misslyckad trots att jag hjälpt till med flera olika saker.

Försöker gömma undan mig när jag är som mest retlig. Går upp på rummet och lägger mig på sängen och andas intensivt. Sedan lyssnar jag på LP-skivor (alltså stora svarta) Joan Baez, Emmylou Harris och Barbro Högberg..och en liten vanlig skiva, fast ändå LP, med Tallest Man on Earth. Då känner jag mig lite snällare igen och umgås vidare några timmar.

Har några julklappar kvar att slå in, två stycken närmare bestämt. Nu tappade jag tråden, blir inget mer skrivande på ett tag antar jag.. Men jag blir jätteglad för julsms från vänner kan tilläggas!

Tillägger glatt: Min klass är ju så jävla suverän! *hysteriskt fnitter* Har sällan grämt mig så mkt över att inte ha en kamera med mig i skolan. På golvet ligger två granar, på två av bänkarna ligger det fullt med kulor och glitter. De (grabbarna) är iväg och hämtar betongklumpar att använda som julgransfötter. Dessa två granar är presenter till klassens mentorer imorgon!!! xD Jag menar, granar?! Det luktar GRAN i klassrummet. Trygghetskänslan och lugnet ligger över mig som ett snuffigt töcken. Och att man får så mycket pynt för så relativt lite med pengar. (Sen är jag ordentligt imponerad av vad grabbarna Grus köpte för pynt också, inget jävla blaha blaha, utan snyggt i guld och rött!) Dagens ungdom. *suckar nöjt*

Ja se det snöar

..iallafall på min blogg. Ute är det bara gnistrande frost, nog så vackert som snö. Imorgon är det sista dagen i skolan år tjugohundraåtta. Bara ett halvår kvar. Och se, kommentarerna till mitt föregående verkar antyda att jag inte är så ensam som jag ibland upplever mig. Jag har er som backar upp. Att ni är anonyma må väl vara en bieffekt, men ni finns ju ändå här.

Potential, har jag. Fokuserad på mig själv, är jag.

Mamma, när jag blir stor ska min potential försvinna och istället ska jag vara fullt flygande fjäril. Levande för mig själv och andra, flygande högt över de imaginära murar som folk bygger upp. Bakom dem ska jag landa, slå armarna om, ta dem med på högtflygande underbara resor i en värld där det är vackert. För inom dem ska skönhet finnas.

Jag sitter i skolan. I något slags aktivt val tog jag beslutet att stanna och umgås. Jag umgicks med de flesta av de viktiga, som nu har åkt hem, och de andra var aldrig här. Varför jag fortfarande är kvar är en fråga med ett svar: "SP-avslutning" Klockan två i gymnasiematsalen, keep away. Jo, förresten, ett till aktivt val kan uttalas "Ingen idrott" Visserligen beror det på en miss i informationen angående avslutningen, vilket resulterade i inga idrottskläder. Tja, viktigt är det inte.

Ikväll

Jag satt där på läktaren, mitt bland allt folk. Då helt plötsligt slog det mig. "Jag är här helt ensam, utan kroppskontakt, fysiskt och psykiskt ensam. Personerna bredvid mig är inte här för min skull och jag inte för deras. " Ögonen tårades, trodde nästan att de skulle börja rinna, mitt ibland allt folk. Och av en sådan simpel anledning sedan. Att uppleva sig själv som alldeles ensam bland allt folk. Det är ett sådant klassiskt exempel att man nästan skäms. Jag menar, bara för att ingen annan var där för min skull hindrar det väl inte att jag skulle varit där för min egen egentligen. Jag var där för att det är min tradition och det är sista gången jag kan göra det.

Det är så skrämmande, alla dessa saker som jag gör för sista gången. Jag avskyr att det kommer ta slut, att jag inte kommer få göra vissa saker igen. Luciatåget i skolan, lussebandyn, keramiken, gymnasiet, alltihopa. Och hur kommer jag inte sakna alla som kommit att stå mig nära på riktigt?

Förstår inte dem som längtar till studenten, som längtar efter att gå ut skolan, som längtar efter livet bortanför Kopparportarna. Det kommer säkert bli en bra dag, studenten, men jag kommer att storgråta. Jag kommer att tro att mitt hjärta ska brista. Och då, när jag står där och tror att allt är skit och alla kommer försvinna, då har jag min familj som kramar och gratulerar... men utanför familjen finns ingen, ingen som vill dela min sorg och bifoga sin egen. Ingen som sitter i en soffa och håller om mig för att skapa tvåsamhet. Jag står ensam framför framtidens portar, mitt liv är mitt eget. Besluten ska fattas, och ingen håller mig i handen på vägen.


Och jag hatar det.

Två önskningar för framtiden, två förhoppningar om en annan verklighet. Låt mig vakna imorgon och vara liten i Laos igen. Låt mig vakna, för att rusa upp och ringa till Susanna för att berätta om den konstigaste dröm jag haft. Låt mig vakna till en verklighet där äkta närhet bara inneburit min familj. Låt mig vara fem år...men för all del, låt mig uppleva allt likadant igen. För mina minnen är vad jag har, och vad jag prisar.

Idrottuppgiften för slappa Ida, heja heja! *suckar* Jag är ju hopplös! Utan hopp, förbannat slö. Gör ingenting utom är med på idrottslektionerna och går hem från skolan, samt skuttar omkring i rummet dansandes lite då och då. Blivit väldigt lite sånt den senaste tiden, pga att den förbannade ryggen aldrig blir som den ska igen! Och jag har inte längre lätt att bara fälla mig framåt och ta i med handflatorna. Gör mig ännu inkompetentare som person. Gash.... Jag menar, idrottsuppgiften har vi haft sedan vecka....37? Och den skulle vara klar den här veckan, och här sitter jag, två dagar innan veckan är slut och VILL INTE börja. Det är fånigt! Visserligen behöver jag inte kursbetyget för mitt slutbetyg, helt oviktigt faktiskt, går ju bara kursen för att aktivera mig...lite! Hatar att de ger en inlämningsuppgifter i idrott, jag menar IDROTT!

Och ursäkta mitt inkompetenta användande av det svenska språket, alla gånger flera punkter används istället för vanlig punkt, och alla uttryck och utspel. Känner bara inte att jag orkar bry mig om att vara helt korrekt idag.