En dag i slutet av november

En trött men vacker dag.

Jag tillbringar den mestadels tills sängs. Dock har jag promenerat mina minuter även idag, till och från stationsgatan där jag sushilunchade med två hjärtan. Väl hemma så föll jag tillbaka ner i säng och här har jag väl legat sedan dess, med ett avbrott för ombyte och tekoppshämtning. I sängen har jag dock inte bara slöat, jag har skrivit iordning än mer av rekvisitans in&utlopp. Eller ja, i ärlighetens namn försöker jag mest komma underfund med vilka som har möjlighet att ta hand om rekvisitan som finns. Så jag gjorde en lista över alla scener och vilka karaktärer som var med, och en lista över vilka människor som spelade vilka karaktärer, och en lista över vilka människor som var inne på scen, så nu är det begripligt iallafall. (Tre A4sidor senare...)



Det vill säga - morgondagens göromål är att åstadkomma ett schema person för person vilka scener & ombyten de har. Därefter få ordning på någon form av fullständig rekvisitalista, med uppdelat stort & smått, allmänt & personligt. Det är lättare sagt än gjort. Men det är också lättare gjort om det blivit sagt begripligt.

Nu ska jag vandra iväg till impro - kvällens hållare är allas vår älskade V. Ett av mina kvartetthjärtan. (Kvartetten består av mig, V, E & M) Sedan kanske det blir att vandra vidare till V-dala där det ska spelas ska-punk ikväll. Kanhända finnes även där ett glädjeämne.

Ämnen hit och ämnen dit, man ska akta sig för ämnen. Ämnet igår var sviiinisvaccin, jag är duktig.
Ta hand om er!

Jag önskar saker utöver listan som mor har

• En fotbadsbalja, för fotbad är ju skönt, det vet vi. Och har man inget badkar så kan man iallafall vattna fötterna.
• En vacker bok med ränder för att skriva upp familjens recept i. (Dags för mig att bli stor och göra en sådan nu också)
• Durkslag
• Förlängningsladd eller grenuttag, vad det nu kallas. 1,5m-2m med flera plugin-ställen.

Kommer kanske mera. ;)

Paus i tentaplugg

Mest bara för att jag ville ta en kvarts paus från det mesta.
Jag försöker förnya mitt Norton-konto..men minns inte mitt lösenord, därför skickade jag ett "Återställ mitt lösenord" från sidan till min mail, men det går något så otroligt långsamt. Det kommer liksom inte fram. Så jag har gjort det tre gånger. När det väl kommer får jag alltså tre mail. Nödvändigt, inte sant. Är det någon psykologisk impuls som säger åt en att försöka på nytt om det inte lyckas första gången? Det är det väl egentligen jag som ska svara på eftersom det är en psykologitenta jag ska skriva imorn. Den insikten kommer.

Jag är trött och lite orolig. Inför våren ska jag ju byta ut mitt beteendevetenskapliga program mot fristående kurser. Med andra ord så är det några saker jag ska ha tagit itu med innan. Prata med CSN om mitt studielån bland annat, eftersom det inte längre kommer vara kopplat till ett program. Dessutom måste jag prata med psykologiska institutionen (värdinstitutionen för programmet) om att jag ska hoppa av. Borde egentligen vara gjort på en dag, eller rent av ett par timmar. Det får helt enkelt bli någon gång här i november. Allt annat ska ju ändå hända här också.

Musikalen fortskrider, mycket roligt, mycket arbete, mycket jobbigt. Vissa aspekter, främst samvetsbetonade saker gällade mitt eget och andras varierande engagemang, gör att det blir jobbigt, medan saker som att repa, bygga och införskaffa kostym och rekvisita är sådant som gör allt värt det i slutändan.

Nu är jag lugnare, efter att ha skött vissa av mina åtaganden och pausat från tentaplugg några minuter, samt sorterat iordning hjärnan en aning. Andningen passar på att ta plats och kaffet smakar gott även kallt. Åter till plugg.

When night falls sunshine grows dimmer...

Ni som känner mig rätt väl vid det här laget, när natten faller faller även min positiva attityd. Man ska inte vara vaken nattetid om man inte ska skriva vackert tungsint á la Weeping Willows.

Jag är egentligen inne i en solljus period även om hösten är här. Det finns mycket i mitt liv som omgärdas av kvittrande småfåglar och leenden. Nattetid äts dessa upp till viss del.

Nattetid vältrar jag mig i svårmod ensam, jag tillåter mig att känna all denna maktlöshet jag är okapabel att känna dagtid. Jag tänker på min morfar, på att i stort sett alla helger är uppbokade vilket gör att det är svårt för mig att hämta andan mer än för en dag, att jag blivit tvungen att skjuta på ännu en tenta till omtentatillfället istället helt enkelt för att jag inte hunnit plugga till den första, eller varit utan material till den.

Det mesta som är tungt är dessutom i hög grad självförvållat och relativt lätt åtgärdat. Med andra ord, imorgon börjar jag plugga till den första omtentan för terminen, placerad den 7 november. Det kommer gå bra, jag känner att bara jag sätter mig ner och sätter igång löser jag det.

Mina katter är bra varelser, de är oändligt värdefulla för mig. Det är tur att jag vet att farmor har lika stor glädje, om inte större, av dem som jag hade för annars hade saknaden varit ännu svårare. Det där att vara inpräglad på att inte sova ensam är något som stannar för livet. Jag tycker inte om att sova ensam alltför ofta. Katterna är dessutom praktiska såtillvida att de dessutom kan få för sig att lägga sig någon annanstans då och då, komma tillbaka och gosa ner sig och dessutom vara förhållandevis små.

Vet egentligen inte vad jag vill få sagt, ville mest bara skriva massa saker utan egentliga röda trådar. Jag är så trött på röda trådar, saker behöver inte följa bestämda linjer, bestämda mönster, det kan fungera i slutändan ändå. Jag vill existera i ett sammanhang där det oförutsedda inte är chockerande och krångligt, där dagar inte är alltför uppbokade, där spontanitet känns som vardagsmat..men geez vad irriterad jag skulle bli i en sådan verklighet.

Akta er för hormoner, de äter upp ens personlighet inifrån och ut...
Ha det så bra, klapp klapp.

Norreda

Nu var det länge sedan jag publicerade något personligt, något verkligt, något taget från mitt faktiska liv. Tänker att tiden är inne nu för att faktiskt ge er få människor som faktiskt läser mina ord då och då lite inblick i hur det är att vara jag i nuläget.



Sedan jag återvände till Uppsala nu i höst har mångt och mycket ägnats åt teaterns förehavanden, liksom musikalens. Dessa två är dock till syvende och sist separata företeelser. Här kommer en förklaring på hur det ser ut.

• Teatern, Snerikes nationsteaterförening, är organisationen inom vilken jag sitter som kassör, den organisation som tagit sig till mitt hjärta (eftersom det är en förening har den i sig själv inget hjärta och kan därför inte ta mig till sitt, mer än symboliskt, vilket den gjort). Denna har sina improvisationsteaterövningar på torsdagar mellan 18-20 varefter det brukar följa en pubkväll med massa diskussioner om synnerligen olika ämnen. I helgen var ett gäng av teaterns medlemmar på Norreda torp där vi avklarade en sittning, flertalet övningar och en skräckfilmsinspelning.


• Mitt bidrag till inspelningen var en lättklädd dykning från en brygga varefter jag simmade under ytan ut ur bild, som om jag skulle ha försvunnit. Detta gjordes två gånger, under senare delen av oktober. Idag på morgonen låg ett tunt istäcke på vattnet. Jag har fått för mig att det var kallare än min kropp lät mig förstå igår, trots fullständig nykterhet och en viss idioti.

• Musikalen, City of Angels, är en f.d. Broadwaymusikal översatt till svenska. Denna sätts upp av Uppsala Musikdramatiska Studio, en förening i vilken jag inte tror att jag är med (då jag inte betalar någon medlemsavgift till den) men som ändå stjäl synnerligen mycket av min tanke-, och arbetstid, den här hösten. Det är trevligt, jag uppskattar. Vi får hoppas att jag lyckas sy ihop den så bra som jag vill också och kan vara behjälplig där jag ska. Anledningen till att jag är med in the first place kommer an på Magnus Åberg, en dramaturg/bibliotekarie/teatersnubbe som är med som evig medlem i Snerikes. Han hade en av rollerna i Den sista måltiden och vi kommer riktigt bra överens. Han är producent för det här projektet och tyckte att jag skulle hoppa på tåget. Malin är också med på samma tåg, som producentassistent.
• Jag har funktionerna inspicient - tar hand om och ser till att rekvisitan kommer in på scenen när den ska och regiassistent - är regissören behjälplig och vänlig och ropar ut hur mycket klockan är och sådant. Bra grej att ha enligt regissören.

Det är alltså vad jag storligen roar mig med. Jag dricker också en hel del te, äter mat som andra människor, och ibland jag själv, har lagat. Cyklar omkring på min cykel i blött höstväder. Sadeln börjar visa väl mycket hästhår och rostig metall. Men jag tycker om min cykel! Det här inlägget tog två dagar att skriva, mest för att jag fick besök igår och glömde bort det. Ta hand om varandra!

Dårduvor vandrar sorkjorden fram

Trolska skogar brottas med sorkjorden. Den senare kryper sig allt tätare inpå, gropar sig allt djupare in mellan granarnas grenar. Mörkret äter den, lämnar bakom sig stråk av bländande öppenhet. Vart man än vänder ryggen har man ryggen fri för insyn, fri för hugg. Skrämmande sorkjord. Dårduvorna är så mätta av sorkjordens grödor, deras ryggar är krökta och fötterna de enda som pinnar på. Än hit, än dit springer de, så ser de ett gräsfrö och dyker huvudstupa framåt. Dårduvorna har inte längre någon styrka i sina vingar, de är alltför dästa, alltför mätta. Allt de gör är äter mera. Trolska skogar bevakar på avstånd, alltmer avtagande. Inne bland grenar, rötter och mossa skuttar hundratals småtindror och glittrar som mörka kristaller. De väntar på en ny storhetstid, då sunda förnuftet segrat och lagar fått ge avkall för verkligheten. Då återtar trolska skogar markerna igen, då blir det en vacker återgång till en glesare bygd och mera träd.

Semi-precious face

Now three years have passed...

I'm standing on the pavement
watching the formation of lines
in my semi-precious face

Staring at myself in a puddle of water
slowly growing in the rain

Once I knew I would jump if you asked
Now I don't know if I even would listen to the sound of you asking
The ups and downs, the on-s and off-s,
it was all about you, I had to handle too much

Now I know I stand tall
no more headbangs in walls
no more screams, no more late-night-calls
I'm too strong, I can't let myself fall.

A hand held out far,
it is mine, filled with water
I throw it up in the air
The surroundings starts to glimmer
as the sun pierces it all.
Beauty is within, everywhere.

I look at myself in the puddle once more
then I breathe deep, fill my lungs with chrystalic air
and walk up to your door

This is it, this is I, this is me,
that is you, all you see,
It can't be defined within me
Off I run, let me go.
Bye bye now, no more show.