Jag har sett två filmer de senaste dagarna. Båda dessa filmer har berört mig mäktigt mycket.

Den första var Döda Poeters Sällskap. Helt underbar film. Jag hoppas att alla ges möjlighet att se den någon gång under sina liv. Sedan, om de tar chansen eller inte, det är upp till dem. Den lämnar en med en positiv magkänsla och man går från filmen med nacken rak och ögonen fokuserade på framtiden.

Den andra filmen jag sett var dagens skolbio "När mörkret faller". Även denna borde alla se, men den är på svenska så det kan hända att det blir aningen svårare. När man lämnar den är det dock inte med en positiv magkänsla, iallafall inte hos mig. Jag lämnade den med ett behov av syre, av att djupandas in en känsla av trygghet. Mina nerver var helt uppe i spinn och fokusen var ganska splittrad.

När jag kom hem somnade jag på soffan och nu har jag börjat lugna mig igen. Behovet just nu består av melankolisk musik och te, vänskap och enkel trygghet. Sådant jag vet att jag erhåller från min älskade omgivning.

Jag är så glad att jag har det liv jag har och att ingen längre ifrågasätter min person. Inte glad som i "studsa-omkring-och-skratta" utan som i *mjuk suck* "Vad skönt att jag tillåts vara jag!".

Vad kan vara värre
än att förgäves kämpa för de drömmar man har
Att, precis när man tror att de uppfyllts,
bli ombedd att själv krossa dem
dessa drömmar som man själv skapat
utifrån sitt eget innersta väsen
endast på grund av deras ovärdighet
...i andras ögon sedd

Jag såg kärlek

Jag såg en man stiga av bussen med sin lille son. När sonen kommit ner från bussen börjar mannen gå. Jag såg hans hand vifta lite åt sonen som för att visa att han fanns där. Pojken sträckte sig efter hans hand men nådde inte riktigt fram. Men så sträckte manenn ut handen bakåt igen och sonen sprang några steg och hugger tag i pappans hand. På något sätt var det så vackert. Äkta kärlek mellan förälder och barn.

Ljuspunkter med att gå i gymnasiet/ på samhällslinjen

En av de bästa sakerna är såklart loven. Det säger alla, så det behöver inte jag orda om. Jag ska istället ta upp några av de, som jag tycker, bästa sakerna när man faktiskt tillbringar tid i skolan. Bland annat tycker jag det är helt fantastiskt att man på tre år lär känna tidigare helt okända människor så bra att man skulle anförtro dem det mesta av ens viktiga saker och kunna känna sig säker på att de tar hand om dem. Att lita på folk som man inte är ett dugg släkt med. Det är som att ha en stor familj utanför den egentliga, biologiska, familjen. Speciellt som man känner att man kan vara ärlig gentemot dem. Man vet vad de går för och vilka ämnen som resulterar i skratt och vilka som åstadkommer besvärad tystnad och därigenom bör undvikas.

När man är inne på tredje året har man inte längre samma behov av att vara på topp jämt och ständigt. Kraven jag har på mig själv har blivit mer mänskliga, jag känner mina brister och svagheter. Därför slipper jag stressa upp mig inför saker som i ettan gjorde mig helt knäckt. Dessutom kan man komma till skolan i otvättat hår, gamla kläder och utan smink och ingen tittar snett för det. Speciellt vid större prov är det vanligt att man ser ut så. Det är mer regel än undantag. Man gosar in sig i "Jag bryr mig inte"-attityd för att kunna fokusera helhjärtat på provet istället för på omgivningen.

Genom att jag går samhäll får jag dessutom en viss distans till småsinthet och skitsnack. (Vet inte om det egentligen beror på att jag går samhäll eller om jag har mognat eller helt enkelt använder förnuftet på annat sätt än tidigare.) Ju längre tid jag går här, desto lättare känns det att ta kritik och se på saker som kanske "borde" beröra mig djupt på ett mer överskådligt sätt. Jag kan hålla distans och inte hetsa upp mig när någon tycker annorlunda.

Och förstås, att ha polare att snacka med jämt och inte bara seriöst snack (även om det seriösa snacket kan vara riktigt intressant) utan också fjollerier och trams. Att få retas och dryga sig. Det är så annorlunda jämfört med hur det var i högstadiet då varenda människa nojjade ihop över vad som helst.

Jag kommer sakna min skyddade skolvärld där jag är försäkrad och omtyckt, har arbetsuppgifter som är till för att utveckla min tankevärld och ett helt gäng människor som jag tillbringar mer tid med än min släkt/familj. Det kommer vara hårt att bryta upp och ändra livsstil, flytta hemifrån och växa upp.

Well, I know I'll make it, but even so. It's a bit scary realizing I'll have to take care of myself and do what I want. What if I choose the wrong path, going straight into the mud head first. Or if I end up with doing something I don't like, in a city I dislike, with someone I began loving but ended up despising. That wouldn't be so good, would it. I hope I'll have the strenght then to start over. Giving myself another try at doing right the second time, instead of being stuck in my life just because I'm too scared to walk away from the work, move from the city and leave the person I don't feel for any more. I'm thinking about this only to give myself a hint that it's okay to change mind along the road to become this grown-up person. Hope I'm not the only one, because in that case I'll be the one despised by my surrounders.

Varje gång något går din väg,
då delar jag din glädje.
En droppe lycka, en fladdrande fjäril i magtrakten
Skapandet av ett leende på mina läppar
Om något går fel
om det du behöver är en hjälpande hand
eller det du önskar är empati
lysande ur ett par ögon
Står här som en ovanligt mjukt stöd
med ett försök att spegla din själ
i mina blanka tindrande två

Mest av allt älskar jag känslan
av att inte kunna ogilla dig.
Att stå där helt maktlös och avväpnad
inför någon som man vet vill en väl.
Ganska härligt är det,
tilliten till en annan människa.
Lär er den så har ni kommit en bit på vägen mot lyckan

Somliga påstår att livlig fantasi är bra. Ibland håller jag med dem, men det försätter mig i situationer jag inte trivs med ibland. Situationer där mina drömmar och fantasier inte stämmer överens med verkligheten. Ibland gör det mig så oändligt ledsen när min omgivning inte förstår hur jag resonerar. Herregud, mitt liv, lever jag inte det som jag vill och med de problem och situationer och verkligheter jag själv försätter mig i? Vilka är de att säga att jag bör ändra på något, eller för den delen aldrig ändra på något?

Att min verklighet ser ut som den gör, och det faktum att jag för närvarande trivs i den, är inte det ett tecken på att jag gör val som är bra för mig? Att jag inte ramlar isär i atomer och tårar varje dag. Att jag ser det vackra i det lilla. Att mina känslor tillhör något av det jag älskar mest med mig själv. Det är ju det som gör mig till mig. Vad har de för rätt att skratta och nästan håna det, bara för att det går över deras huvuden. För att det jag försöker uttrycka är så långt bortom deras uppfattningsvärld att det inte fastnar.

Självklart är det lättare att slå bort det istället för att försöka sätta sig in i hur jag tänker. Men, är det då värt att ens försöka säga något. Vore det inte bättre att leva sitt liv på okänd plats, där man inte utgör en ifrågasättande, annorlunda del. En del som de flesta inte ens orkar försöka förstå sig på. Ibland tvivlar jag på världens behov av ifrågasättande, på världens behov av något som är jag. Trots att tvivlet finns tänker jag i min tur försöka finna en mening, en idé om varför jag placerades här som den jag är.

Dikt, KRIS, present m.m.

"När ska vi mötas bringa mot bringa,
kropp mot kropp,
på hudens egna villkor..?
Med all känsla som kan uppbådas
genom fingertopparnas försiktiga smekningar
och värmen som skapas
Kan det inte bli vår gemensamma källa
att hämta kraft ur..?
Eller är jag dömd att evigt söka njutning
i den intellektuella, verbala,
ändå ganska torra värld där jag söker den idag? "

Igår var jag på en "föreläsning" med en man från KRIS (Kriminellas Revansch I Samhället) från Gävle. Anledningen till att jag sätter föreläsning inom citationstecken var att det inte var en föreläsning så mycket som en förevisning av, och en inblick i, livet för en före detta kriminell narkoman. Många var de som störde sig på hans stapplande på orden, hans hummande och hans vankande fram och tillbaka. För mig gav det ytterligare en dimension till det han hade att säga. Det var ändå inte där fokusen låg. Det han hade att säga kändes äkta just för att det var självupplevt och på grund av att han inte kom ur det alldeles felfri. Om han inte hade haft några men skulle det inte ha varit ett avskräckande exempel. Det skulle ha gjort honom mindre sympatisk som person om han stått framför oss och briljerat på "hög" svenska om det han upplevt.
Just det att han betonade vänskapen och att den är så viktig för honom nuförtiden. Jag kan så väl förstå den känslan. När man tidigare haft vänner som kunde svika en för en sil så måste det framstå som högsta vinsten att ha vänner som ställer upp när som helst var som helst. Att han inte tog upp kvinnoperspektivet var, som han sa, för att han var man och inte hade någon inblick i hur kvinnor fungerade. Att han sa så, det respekterar jag honom för. Överhuvudtaget kände jag stark empati under hela föreläsningen. Jag skulle kunna prata massa mer om den egentligen, just för att det är så mycket som han sa som jag skulle kunna prata ikring, mn nu får det räcka.

Mitt snufflud gav mig en present idag by the way. Jag blev jättechockad och jätteglad! :D Mörkbrun utsida och ljusturkos insida, stor tekopp. *happyhappy* Sitter här med den bredvid mig at the moment faktiskt. (Och vad då blanda svenska och engelska, det är hennes fel, blir jag glad så gör jag så.)

Så småningom, när jag läst igenom boken kommer jag antagligen svära mig igenom en jävla massa skit angåend ett visst andra världskrig. Uppgiften i historia just nu, förstå hur Hitler kunde orsaka kollektiv galenskap i Tyskland och surroundings genom att läsa "Tell ye your children... A book about the Holocaust in Europe 1933 - 1945" och se lite dokumentärer och sådant.
Grymhet får mig att skita i vilka som ser mina känslor. När jag har suttit och bläddrat i boken i skolan hittills och läst saker har ilskna tårar runnit och Sofie har därför klappat mig på axeln när jag harklat och snörvlat efter lektionens slut. Eftersom grymheterna redan begåtts och jag inte har en enda möjlighet i världen att hjälpa till att förhindra dem känner jag mig så liten och maktlös. Bara tanken på de sexhundra nakna unga pojkarna som sprang runt som galningar för att försöka komma undan germanernas gevär. Det är så otroligt smärtsamt att det var människor som beordade sådant mot andra människor. Mer ingående diskussioner kring ämnet kommer längre fram när jag har mer kött på benen och har distanserat mig lite, om det går.

Jag är så glad över att medkänsla, empati, kärlek, trygghet, mat och värme är sådant som majoriteten vill ge och få/ känna och erkänna som viktiga aspekter av mänsklighet idag.