Jag dör inte av att bli kallad fitta, VET HUT

Ja du Cissi, du sa att du hade velat ha mig ute på msn på samma filosofiska humör för några timmar sedan. Jag var inte ute på msn, men mitt humör var på rätt spår i alla fall. Det är det nog fortfarande ärligt talat. Natten som var var verkligen ingen bra natt, men det gjorde dagens IKEA-besök väldigt nödvändigt. Jag handlade gröna ting. Lunchtid idag var inte heller bra för min identitets styrka, men det gjorde också att dagens IKEA-besök var väldigt efterlängtat. Jag köpte en lampa.

De saker som ligger bakom är dolda, mest därför att det är mitt eget fel att de inte är åtgärdade genast utan får ligga kvar som stenar i skorna, som gammal disk i en studentkorridor, som hårstrån i BHn. De är irritationsmoment, av större eller mindre grad, men de ligger där och gnager energi. Därför köpte jag grönt. Inte ljust grönt, utan lummigt skogigt grönt.

Jag dör inte av att bli kallad fitta, hora, kärring. Jag dör lite i taget av kyligt bemötande, nonchalerande, spydig nedlåtenhet, förnedrande högmod och att bli klappad på huvudet med ett "Du är liten, Ida, och det märks att jag är äldre!" - Då dör jag lite grand, av att bita ihop och ta emot. Det är trist att det är allt jag orkar och kan. Jag krymper..och har slutat finna det konstigt.

Vet hut, ni prinsar och prinsessor, ni grodor och grodinnor.

Vet hut, ni förnedrande varelser som kallar er vuxna och vackra.

Jag ser er nog, jag vet att ni lägger era flugägg i sår hos de svaga.

Jag ser hur ni njuter när såren inte läker,

när de varar sig och försvagar den redan svage.

Död åt edert högmod.

Dag, månad, årtal, LIFE

Jag får huvudvärk av min förkylning. Och såhär trött har jag inte varit på mycket länge. Jag kanske tror att jag har varit trött tidigare också, men på den här nivån, inte. Så fullständigt orkeslös som jag har känt mig idag. Det har varit jobbigt att ligga ner stilla i sängen. Jag antar att det har med andningen att göra, att man blir så trött. Någon slags avsaknad av stadig syretillförsel som gör att kroppen går på sparlåga. Att vara förkyld är tråkigt.

Såg nyss på Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Den var bättre andra gången jag såg den, vilket är bra gjort när jag var fascinerad av den första gången också. Det var vissa saker jag inte begripit tidigare, tidsföljder i filmen som gått mig förbi, som nu framstod som tydliga. Det gjorde filmen mindre sorglig, mindre konstig. Den efterlämnade en snällare magkänsla nu.

"She was a rare thing, fine as a bee's wing,

so fine a breath of wind might blow her away

She was a lost child, and she was running wild

She said - As long as there's no price on love I'll stay

and you wouldn't want me any other way!"

...she had animal in her eyes.

Oh man, you foolish man.

It surely sounds like hell.

You might be lord of half the world

You'll not own me as well.

Det är något med det förlorade, det outsägligt vackra, det brutna och det önskade som får mina nervcentrum att gå på högvarv. Synder, laster, kvalitéer och egenskaper, extremer och känslor. Jag skulle kunna vältra mig i det, men då skulle jag antagligen dö på kuppen.

Jag knakar

Jag knakar. Visst, jag är överrörlig och det är mycket sällan det tar emot och sträcker så att jag tvingas grimasera. ...men ändå, vilket jag finner mycket underligt, knakar det. Det värsta är när jag sitter i sängen och nyser. Då knakar det till i ryggkotorna som jag vet inte vad. Det är så man tror att de tänker ta en promenad vid sidan av kroppen. Bara hoppa ur sin plats i ryggen och gå iväg en sväng.

En annan sak som knakar är bröstkorgen, eller bröstbenet, mittemellan mitt fram hur som helst. Detta sker när jag sträcker på mig, den känslan är också underlig, för det känns snarare som att tänja brosk för mycket. Lite som att slå i näsan, fast inte så hårt, men ändå med ett knak.

Sen har vi ju handleder, fotleder, höfter och nacken som knakar mest hela tiden, men det är snarare en vana än ett problem. Jag borde nog börja träna min stackars förslappade muskulatur, är ju hälsosam än så länge, men vem vet när det slår fel, slår till, gör ont. När jag haft månadskortet tre månader ut, då blir det bannemig cykling resten av våren. Det är ett projekt och ett mål!! Påminn mig gärna.

Tänk va, vad lite portvin kan göra. Så här mycket fjolligheter har jag nog inte hävt ur mig på jag vet inte hur länge. Nåja, säg Malins och min trerätters middag, då var jag eventuellt snäppet värre. Men iallafall, sov gott med er nu...

No way - Yes way
Sooov - Håll käften
Jamen gå och lägg dig - Håll käften sa jag
Vad ända in i glödheta helfvetes faenstyg nu går du och lägger dig - Skitkärring...

Fin hjärna jag har att göra med inte sant?

Jag promenerade idag (igår), promenader gör mig lycklig. Imorgon (idag) har jag inga lektioner.

Livet är fullständigt meningslöst, jag vill vara kär och hattar är inte fyrkantiga. Vem säger att hästen slutat gnägga när Margits moster går bakvägen ut från krogen? Inte jag, inte jag, inte jag.

Hettan bränner på baksidan av ögonlocken, och i knävecken.

Saltet går att ösa ur min kropp med spadar och knogjärn.

Sorgesamt är det att känna sig missförstådd, åtrådd, förrådd.

Längtansfylld är våren, låren, de långa svåra åren, utan dig.

Mitt hjärta är som en klocka, det säger ticktack

Det fortsätter säga ticktack även efter smack.

Utifrån smackets art slår det långsamt eller fort, hårt eller lätt.

Detta liv skola aldrig blifva rätt...skola aldrig blifva fel...

...skola jag aldrig vara annat än bara nästan hel

Die mother fucker, die mother fucker, die! Eller låt bli.

Snälla snälla låt bli. Tack, tjoflöjt!

Trasslasnudd

En städdag, en blund, en tedrickarstund
Regn och snö, vill allt annat än dö
Syster slog en pling, EM i konståkning.
Ska starta med projekt, utan kollekt.
Trettio dagar med billig buss. "Hör av dig, jag ger dig en puss."
De kommer i stim, dessa rim.

Jag införskaffade en Myrorna-tröja idag. Den är galen, stickad, orange med turkosa mönster och alldeles tippetopp. Och en kjol som ger mig en suverän rumpa. Borde lägga mig och läsa den hittills införskaffade studentlitteraturen också. Vore klokt av mig. Dessutom borde jag lägga mig relativt snart eftersom jag är trött. Massa borden, projekt är roligare. Särskilt sen man kan bocka av dem. Apropå det så har jag ett projekt som går ut på att jag ska organisera mina viktiga papper smartare än jag har dem organiserade nu. Fler pärmar behövs för det ändamålet. Det är en senare fråga.

Jag är rätt tillfreds igen, inte lika panikartat no-no-no längre. Jag försöker hålla mig sysselsatt. Det är bästa sättet att slippa tänka igenom sitt liv och sina beslut, att ha saker att göra istället.

Nu är det så att jag önskar mig kärlek, men jag letar inte efter den. Jag letar dock efter folk att umgås med, det är alltid trevligt!
Godnatt

Jag älskar scouterna, jag älskar älskar älskar dem. Det är så enkelt. Både känslan och varandet.
Förstår inte hur det kommer sig att så mycket ska behöva vara så krångligt, att människor inte ska kunna visa sig för vilka de är utan är tvungen att lägga över den där skyddshinnan. Det är en av de saker jag upplever som skönt med sådana här helger. Att slippa alla borde-beteenden. Där bara är man. Visserligen hamnar jag ändå i situationen att jag känner mig större än delar av de andra där, på grund av vad de gör...men just att taket är så högt, att det inte tittas snett. Det är så fullkomligt befriande.

Jag gick en massagekurs. Den var bra, riktigt bra. Jag är mör i hela kroppen och starkare i armarna än innan helgen. Säkerligen endast marginellt, men ta i har jag fått göra.

Nu är jag, som efter alla Rättvikshelger, äckeltrött vilket gör att jag nog borde gå och ta hand om min packning så jag kan bege mig tillbaka till Uppsala tidigt imorgon bitti för att påbörja min nya termin som student vid universitet. Pedagogik A, jippi.... *suck* Rövhatt, inte sugen!

Bye

Hemtentan klar

Och i och med detta tillkännagivande studsade yngsta fröken Torung upp till närmsta moln och sedan ner igen. Hon sprang runt runt runt i små cirklar av ren och skär lycka. Allt var så bra, livet var frid och fröjd och ingenting kunde någonsin gå helt åt skogen fel igen. (iallafall låter hon sig själv tro det för ett litet tag, bara för att det för stunden känns så bra att tänka så)

Upp och ner över stockar och sten, susande som bara en vind kan göra, flying without boundries, högst upp på Gillbergets topp och längst ner i Ljungans djupast liggande vik. Tankarna sprängs och blir till miljoner små smattrande glaspärlor av ljusaste grönt. Ljusaste grönt är för övrigt en vacker färg, en lycklig färg. Ungefär på samma sätt som mörkaste grangrön är en trygg färg. En sammetsfärgat trygg färg. Åh, att få leva sitt liv invirad i smaragdgrönt! Det vore som vandringar fyllda av lustfylld massage.

En närhetstörstande häst fyller ett badkar med vatten och låter solljuset värma det i hopp om att någon förvirrad ungdom ska irra sig dit för ett dopp. Hästens stilla förhoppning om att detta ska resultera i en klapp på halsen, eller, i bästa tänkbara scenario, en kram om den grova halsen. Han är gammal och bortglömd, en förlorad del i en värld som inte längre behöver honom. Han tar några långsamma steg in i skuggan under äppelträdet. Solljuset strilar sig ner genom grenarna. Så lägger han sig mitt bland alla vitsippor och drömmer sig tillbaka till en annan tid. En tid då fäbodvallen fortfarande mindes, en tid då människorna fortfarande värderade, en tid med tid för eftertanke.