Mitt värde!!!!

Jag är värdefull, frågan är bara om jag tänker ha styrka nog att hålla på det! Det är alltid så mycket lättare att ge efter och anpassa sig, även om det innebär att man är tvungen att hålla tillbaka saker, ord, känslor. Jag vill hålla på mitt värde, men det är svårt att göra det öga mot öga, röst mot röst, fingrar mot fingrar, och jag vågar inte göra det mot en tystnad heller. Någon måste visa mig vad jag ska göra. Kan det inte helt plötsligt komma någon ny underbar människa som sveper iväg mig och får mig att i ett svindlande lyckorus glömma omvärlden, för även om det redan finns någon som jag vill komma åt, komma nära, så är det fortfarande "It takes two to tango" Det uttrycket säger allt! *It says it all, man, that's just the way it is*

Här kommer ett till uttryck som jag känner "You made me wild, then you tied my hands" För hur ska man egentligen hantera en känsla som redan har uppstått när man sedan är tvungen att undertrycka den. Jag är dålig på sånt, det känns som att ljuga. Det är därför det kan upplevas som att jag ligger på för hårt i jämförelse med de riktlinjer man dragit upp. Det är för att jag känner mer, tycker annorlunda, än vad jag säger. Jag kan inte ljuga om någon frågar mig direkt, så om ni inte tror er klara av mina svar oavsett vad de blir, ställ mig inga direkta frågor! Och istället för att möta mig med tystnad, var ärliga mot mig! Säg det ni tänker, det ni tycker, för även om sanningen svider, är den lättare att hantera än osäkerheten, egentligen! Man kan bearbeta sanning, men osäkerhet bara finns där, ligger och gnager och bryter ner. Får mig att bli patetisk och gnällig och jävlig, alltså någon helt annan än den underbara människa jag är!