Vem vill leva mitt liv

Jag vill åtnjuta deras sötma, suga ut deras livslust, kräva deras gnistor för att glupskt kalasa på, varenda litet ögonblick då mina tankar sjunker ner i en dimma av olust. Det är allt jag tänker på. Hur ska dessa små varelser kunna förstå, alla dessa små kreatur som undrar vad som väntar i den dimhöljda framtiden. Hur ska de kunna förstå? Det som väntar dem är inte lycka, men inte heller sorg. Det som väntar dem är en dunst av ingenting, en pust av en förlorad vän som de inte ens anade att de saknade. Varför förstår de inte hur små deras liv ter sig i mina ögon, hur deras problem är vardagliga trots att det uppslukar hela deras begränsade tankeverksamhet? Tråkigt är vad det är, långsamt också. Släpp ut mig från den begränsande delen av min värld, låt mig få utöva min makt. Sätt mina fötter på den piedestal de förtjänar, ty jag är den vars tår flödar över av kärlek till jorden de står på. Mina fingrar pressar ut alla droppar ur de gränser som finns. De placerar sig på en hög med knölar för att räta ut och hålla tillbaka. De små otygen, förstår de inte att jag svävar ovanför, betraktar allt utifrån, ser allt de gör för att åstadkomma förändring, hos dem själva och andra. Tror de inte att jag förstår varför? De försöker komma åt mig. Det är vad de gör. De försöker bli mig! De tror att det vore bättre för alla, korkade små lögnare, fega uslingar, stackars satar…Låt ske