Idag...pest, pina, gråt och tandagnisslan

Idag är livet hårt och svårt.
Idag var verkligheten en satans pina.
Idag har tårarna ramlat i sällan skådad mängd.
Idag var jag tvungen att åka tillbaka till det där Uppsala.

Kissekattstackarn blev alldeles blöt i pälsen, men spann och buffade ändå. Det hände vid matbordet, sen vi ätit klart och folk började gå ifrån. Kissen hoppade upp och satte sig vid svanken på mig. Jag tog upp henne i famnen och hon spann så där gosigt som bara hon kan, inte ljudligt men så att hela kroppen bullrar. Hela hjärtat pepprades av istappar och halsen snörptes ihop, tårarna fick lov att döljas i pälsen. Hur ser det ut, nittonåriga flickstackarn gråter som om hjärtat spruckit bara för att behöva återvända till Sveriges näst mesta studentstad. Tockeran töll...

Men egentligen, så där väldigt banalt var det tydligen inte, det där att känna att jag gör alldeles fel sak och har försatt mig i alldeles fel sits. Jag ser ingen framtid med det jag pluggar. Jag förstår verkligen inte var eller med vad jag ska jobba. Det känns helt meningslöst att gå här och ha tiden rullandes under fötterna på sig. Jag brinner inte, vilket gör att resultaten blir ytterst lidande också. Att anstränga sig är inte det lättaste när man inte vet varför. It sucks rent ut sagt.

Unni har begivit sig iväg på en resa mot Nya Zeelands underbara naturvärldar. Där ska hon tillbringa tre månader, är inte det tjusigt så säg. Cissi beger sig istället till Frankrike för en spännande kulturell utveckling, med ett arbete som au pair åt en riktig poängfamilj. Hon blir borta i åtminstone sex månader som det ser ut idag. Tänk vad stolt jag är över dem! Jag är så stolt så det smärtar. Naturligtvis kommer jag att sakna dem, Cissi som ringer och diskuterar viktigheter, och vetskapen om att Unni finns i närheten även när vi inte hörs av...men när de kommer hem, då finns jag kvar och blinkar förtjust med ögonen åt deras hemkomst.

Jag reder ut saker, allt som inte har med skolan att göra ordnar jag upp. Skolan/universitetet, hur dum var jag inte. "Jag vill gå på Uppsala Universitet, no matter what!" Puckobrud, du kanske skulle sett dig omkring, hittat något du verkligen kände för och var intresserad av. Inte bara något som lät intressant och kul, utan något som redan från början talade till dig med ett "komsi komsi, framtiden kikar fram runt hörnet om du kämpar med det här..för du känner starkt för det."