Det kryper i kroppen, och snurrar av någon slags frustration.
Ropa på mig, be mig att fly härifrån och följa dig, gåendes sida vid sida
talande eller i tystnad, bara jag slipper sitta här på en säng och vänta
jag borde göra en lista, visa mig själv vad jag har att åstadkomma
eller gå ut och promenera på egen hand, göra något istället för att danka av i en säng

Jag är inte ens nedstämd, bara rörande överens med mig själv om att väntan är tråkigt
och att verkligheten bleknar när man får tid att tänka, vilket är dåligt.
Tanketid ska finnas, visst, såklart, underbart, men inte för mycket för då fastnar man bara i virvlar, nedåtgående spiraler. Man ska springa ifrån alla spiraler och följa de vindlande stigarna.

De människor man nu möter och umgås med på regelbunden basis, helt plötsligt slår det en att de antagligen kommer fortsätta finnas vid ens sida på något sätt under större delen av ens liv. Det chockerar mig, de har ju just dykt in i det och så ska de bara fortsätta finnas här, för av med dem vill jag inte bli, någonsin! Men hur ska allt hinnas med, hur ska man behålla dem, hur ska man synkronisera sitt liv med sin existens, hur ska allt få plats?

Hjärnan är ju trots allt innestängd av skallbenet, den kan inte ta in hur mycket som helst och kärleken till människorna omkring en, den måste ju sitta någonstans. Hur ska man kunna expandera sin kärlek till att täcka in allt och alla man anser innefattas av begreppet. Oj oj oj. Vad jobbigt det blir, alla idéer man har om sin verklighet. Ut i luften med dig kvinna, du har för mycket tid att tänka, gör något kreativt av det. Promenera vid ån. Akta dig för unga kvinnor som slänger "gammalt fryskött från en studentkorridor" bara..

Dikter

I mitt blod rinner du inåt..
Jag ser inte längre vad som är en linje av skillnad, en gräns att sära med hjälp av.
Skär inga trådar älskling, ge mig makten att tro på en kamp,
ett inflytande över min egen situation.
Piska eller morot, bara någonting som leder i en riktning.
Rundgång fungerade länge, men nu vill jag kliva av och ändra färden.
Försvinn inte nu när jag äntligen gör något nytt.

Livfull, livlig, rolig, roande, trött
Stanna till hösten, följ mig ut i skogen
Plocka svamp med mig en sista gång
Egoismen sprider sig som mycel i min kropp
Allt jag kommer sakna för egen del
Alla minnen jag kommer dela med så många omkring mig
Njutbart, jag vill att du ska få njuta
Att du ska få göra allt du älskar
och med de som du älskar, de som älskar dig
Jag begriper inte att åren går
så fort som de tuffar på
Men ingen kan någonsin upphöra så länge historier berättas
så länge minnen finns, så länge traditioner hålls vid liv
Stanna kvar så länge du kan,
så ska jag se till att du aldrig upphör att finnas så länge jag finns!
Min morfar, honom älskar jag. Morfar, jag älskar dig.

Jag vill åka hem till min familj!

Nattens maror

Jag nojjar, jag vet att det är fel och att jag är fjollig som gör det, men det hindrar mig inte. Som det är idag, och som det varit de senaste två dagarna. Hormoner som gör mig tankemässigt bäng big time. Jävla hormoner, och hindrar mig från att somna gör de också. Jag sitter och söker på google, försöker få fram ledtrådar om vad som sker/skett, kollar mobilen var femte minut för att se om det hänt något, överväger att messa igen fast jag vet att det inte händer mer för det. Det är löjligt och det är overkligt och jag snurrar bara in mig i massa tankar som inte ens relaterar till verkligheten.

Och vännen, oroa dig inte. Som jag sa, orden behöver mest utlopp när saker känns konstigt och jobbigt, det innebär inte att saker egentligen är så hemska generellt sett. Ikväll är jag bara lite extra orolig över hur mina medmänniskor mår, vad de gör och sådana saker. Jag skulle vilja ha någon slags storebror-ser-dig-funktion som jag kunde använda så att jag visste att mina kära nära mår bra. Mår de bra så kan jag sova.

Ibland så önskar jag bara att jag fått släppas in i det innersta, det mest äkta, att jag tillåtits tillhöra så där fullständigt. Jag vet att det inte spelar roll egentligen, att människor tycker om en även om man inte släpps ända in, men ibland så önskar man att någon skulle släppa taget och bara be mig existera längst där inne bland köttsåren och att denne någon skulle lita på att jag inte trampade sönder det värre. Jag ville bara underlätta, jag ville tillåtas blåsa på såren och hålla om, men nej, jag fick stanna utanför och bita ihop och lida med, fast på egen hand. Att inte få tillåtelse att trösta är...det gör ont.

Tänk vad lite tid som egentligen behövs för så många minnen att få fäste.

Vad som händer

Hinner knappt med datorn, känns som att man sviker en vän när man har lämnat den i Sunnersta så många dygn och själv bott hos Malin. Är väldigt mycket trix med teatern nu (det är ju snart premiär) och annat runtomkring. Hittills har jag hunnit med skolan utöver detta, vilket är något att stoltsera med? Springer alldeles för ofta på Myrorna och hittar fina ting att göra till mina. Försöker ta hand om och underlätta för de människor som existerar i min nära omgivning här nere, har inte så mycket att hantera för egen del nämligen, känner mig tämligen okomplicerad. Mina axlar finns på de plan de behövs. Jag har, idag, varit utstyrd i både blåkläder, hög svart hatt och snygg skjorta + väst, dock inte alla samtidigt. Livet pågår och våren kryper allt tätare inpå mig. Jag fick inte åka hem till min käraste familj i helgen, men jag överlever väl det med. Det dröjer så fasligt länge bara! Kära kära familj, vad oändligt jag älskar er! Jag blir rädd för tiden som går, för den går obevekligt och ibland inte alls så hastigt eller långsamt som jag fått för mig. 36 timmar eller flera år, ibland spelar det liksom ingen roll, det skapas och försvinner lika bra på kort tid som på lång, det kom jag underfund med.

Come back to me, sweep me off my feet and simply say you want me to hold you 'till you cave in, and I'll do it, I'll stand tall for someone who made himself precious and dear in the shortest amount of time ever.

Okej, bra

Vissa saker biter tag i en, ord som man inte begriper, när de sägs, att de skär sönder ens själsfrid. Jag rår inte för det, rår inte för att jag lyckas leta upp vissa problematiska situationer och misslyckas med att framställa dem inför mig själv som problem. Jag glömmer hur verkligheten faktiskt ser ut och susar istället omkring som ett litet luftigt moln av ovetskap ända tills jag inser hur saker ter sig. Jag tror inte att jag förstår varandet, eller så ser jag bara på det som enklare, att saker är vad de är och tills någon upplyser mig är det inget problem. Raka direktiv, raka puckar, tydliga "så här upplever jag situationen". Gärna så tidigt som möjligt, för när det kommer i efterhand går det inte att åtgärda. Screw this, nu har jag tappat dagens underbara humör och sjunkit ner i nonsens, banaliteter och önskan om att få vara ifred på Turingen, odla grönsaker och pyssla om mig själv, farmor och mina katter, utan er andra som finns därute.

Men bara för att jag vill vara ifred innebär det inte att jag inte älskar er, eller tycker om er, för det gör jag väl ändå. Jag är bara frustrerad och irriterad och känner att jag inte kan säga vad jag vill, för att mottagandet inte är accepterande utan snarast milt överseende.

Hej, jag vill kämpa för något stort, idealistiskt och vackert, vill inte du?

Hela dagen har jag gått omkring med en längtan efter något ljust. Något som bara är rörande vackert och äkta, genomgående. Som i Lejonkungen när de visar upp Simba på klippan i början och hela savannen jublar. Något sådant, en överväldigande vacker händelse som ska få folk att som en man stå och jubla rörande överens om att det är något gott som skett. När jag först hörde att Barack Obama vunnit det amerikanska valet susade det till längs ryggraden av den känslan, likaså när jag första gången hörde Martin Luther Kings tal på engelskan.

En osannolik känsla av "så här borde det vara och kännas jämt, det här kommer bli något bra". Jag vet att det finns, jag vet att det går, men jag vet inte var någonstans jag ska börja, i vilka trådar jag ska rycka för att uppnå det. Det finns så otroligt många fler goda människor i världen i jämförelse med onda, hur kommer det sig att det ändå är ondskan som styr i så många fall, småsinthet, snikenhet, obehag, avundsjuka, hat och illvilja - att vi låter det styra? Istället för att bekämpa det. Jag vet att jag bara sitter här utan att åtgärda något, men vilka är mina trådar? Var ska jag börja nysta? Vilka strider ska jag ta? Det finns så mycket att ge uttryck för... Hade jag en kamp att utkämpa, hade jag några vars arslen jag kunde sparka igång, nog jäklar skulle vi kunna åstadkomma något, men som sagt...vilket område, vilka strider, vilken kamp?

Ingenting

Inga vettiga ord att säga- Jag gör massa saker om dagarna, och kvällarna, gör av med pengar och har roligt. Sitter förstås för mycket framför datorn, och kommer rätt bra överens med världen. Vissa saker kopplar fel i hjärnan och andra kopplar alldeles rätt. Vissa aspekter gör mig förvirrad och undrande, andra får mig bara att uppmärksamma min verklighet som den är. Jag tror att jag på sätt och vis blir allt mer min egen. Den där insikten som jag påstår dyker upp nu och då, den börjar göra sig påmind på mer konstant basis. Jag har en annan sorts belägg för det jag säger, och ett säkrare eftertryck i orden. Samtidigt sitter jag högst upp i en svajande flaggstång som den Ida jag är, men det är tjockaste dimma häruppe så inga vägar ter sig klara, inga stigar leder mig i bestämd riktning..det är bara att vänta och se, en dag kommer vinden att blåsa åt ett särskilt håll och dimman lättar.

Tills dess, mina kära, har vi en mängd saker att tillbringa vår tid görandes. Åker buss, tåg, promenerar och lever... Come be my storm and help me out of my shelter! :D