Att besvara frågor

Att ta itu med sina idéer, att komma med nya idéer, att veta sin plats och vad man vill göra. Svårigheter, stora svårigheter. Aldrig blir det bara lätt, enkelt, simpelt, vanligt. Alltid bara svårt, hårt, omöjligt tilltrasslat.

Jag som har så mycket att säga, varför kan jag inte bara tala i relevanta termer, varför svävar jag ut i mina egna högtravande ord istället för att hålla mig till ämnet. Jag vill läsa svensk litteratur, att bli litteraturkritiker, att skriva kåserier och vackra dumheter. Jag kanske borde bli journalist ändå, skriva vackra ord i tidningar, skriva vassa debattartiklar som klankar ner på dagens situationer, formulera små underfundiga meningar som folk minns och anammar, som finns kvar därute i ingenstans.

Att jag har så mycket ord att använda och så lite att säga. Väver in mig i en skyddsmur av oväsentliga ord bara för att det är lättare att kasta ut frågor åt andra än att besvara dem själv. Att ställa frågor, jag är bra på att ställa frågor som får folk att tänka efter, men att ställa frågor som folk kan besvara är jag dålig på.

Frågar ni mig något så vet ni att jag tänker igenom och försöker svara ärligt om jag inte kan titta på er medan jag svarar. Jag tittar framåt, uppåt, bortåt, för svaren ligger inte nära. Svaren kräver sökande, eftertanke.

I någon annans ögon finns bara dennas svar, aldrig mina, denna persons verklighet, aldrig min. Att se in i någon annans ögon får mig bara att uppleva ett avstånd, och min egen önskan om mer närhet.

Det gör ont att se människor i ögonen när jag besvarar deras frågor.

Ensam flyr jag verkligheten

Utan ork att bege sig, att dyka djupt och intensivt i det som en vecka framåt ska vara mitt arbete. Istället zappar jag från musikstil till musikstil, utan att få egentlig ro i något. Det som skulle orsakat lugn i en tidigare period innehåller nu istället minnen som suger tag i magen och gör det omöjligt att koppla av.

Och här sitter jag och vräker mig i fina ord, i försök att formulera en känsla, ett liv, en idé om vem jag är, vad jag känner, hur det ser ut inuti....när jag bara ser färger som susar omkring utan att kunna greppas. Att jag ser en förvirring som jag inte förstår är min egen. Att jag är mänsklig och väljer helt bakvänt. Ordbajserier, är det allt jag har? Svänger mig med ord och försöker springa ifrån fingrarna som dansar över tangentbordet. Utan eftertanke bara skriver jag allt som kommer fram, det vill säga just det jag skriver just nu. Är det inte löjligt att man kan fylla ut så mycket plats på så kort tid.... plats i etern, en värld som inte existerar i verkligheten, en plats som inte går att ta på och inte går att ge äkta kramar eller känslor via. En plats där ens kärlek inte kan ges allt det eftertryck man önskar att man orkade visa när man stod där face to face med mänskligheten.

Natur är väl ändå rätt bra, den är vacker, när solen skiner är jag lycklig flicka. När solen går ner och jag är ensam är jag pest, pina och tragikomik på hög nivå. Jag klarar inte av ensamhet och mörker på samma gång, då blir jag patetisk och ledsen. Är inte ledsen nu, inte gråtfärdig, men om jag ler når inget ögonen, om jag möter mig själv i spegeln möter jag blekhet och hån. Visst är det tjusigt att man hånar sig själv i spegeln? Ibland är jag min egen bästa vän, men inte när jag inte stämmer med min idealbild av mig själv, när jag väljer bort alla mina krav, alla mina idéer om vad jag borde göra och sitter och gör ingenting av värde. När jag är som jag är nu, då är jag inte värd min egen förmåga att förmedla mina ord till en omvärld.

Ibland vill jag skicka sms till någon ut i ingenstans, någon som alltid älskar utan att döma, älskar utan att förgöra med ord av oförstånd, någon som ingen annan utom jag har. En låtsaskompis, eller rent av en gud. Men jag tror inte på någon sådan figurin, önskar att jag kunde, för i min hjärna vore det bra att ha någon som alltid tror på ens förmåga även när man själv checkar in för dagen. Just nu vill jag ha en död verklighet, där jag kan placera schackpjäserna precis som jag vill, där jag kan applicera känslor på människor som damen i manikyrsalongen applicerar nagellack på de som kommer in. Bara sätta dit det jag tycker att folk borde känna så jag kunde klippa, klistra och sy dit saker så jag kunde låtsas att jag inte var ensam.

För ensamhet suger..och när man tror att man inte är ensam, när man faktiskt har sällskap, det är då det visar sig att man är ensammare än man trodde, bara för att vi inte är vad vi tror att vi är.

Den som väntar på något gott kan mycket väl dö väntandes... men att sluta, att inte vänta mer, är likställt med död. Jag tror att döden är ensammast av allt. Akta er för döden.

Poems in english, sort of..

Well, it ain't no use to sit and wonder why babe,
if you don't know by now.
No, it ain't no use to sit and wonder why babe,
I'll never do somehow.

All I do is talking, and thinking, twice and three times and more again. All I want is someones heart, someones soul. I'm not a grown-up woman but I try to get there, eventually. Insights can kick you in the belly and slap you in the face when they arrive, but once there, you just have to deal with them.

Growing old in a heartbeat, thorn, struck with lightning,

barebreasted and coldblooded.

A mental attitude is shifting place with something else.

A tired face, a mind without drive,

a body trying to reach out of this miserable state.

Pathetic cheekbones covered with skin,

a laugh no longer recognized by its owner.

Laughable laughter is all I hear,

a screeching noice cuts my brain into divisions

Suddenly all I see is me, and everything I won't ever be.

Water pouring through my filthy hair

makes me shiver for a second

I gasp and gulp inside the box of warmth

Noticed by everyone passing by outside

Still standing but soon stumbling,

tumbling down in a pile of limbs

Laying there all in display

All my faults, all my mistakes, all my frauds,

all my love and everything I never regarded as being part of me.

Connected through veins, muscles and bones

Connected by feelings, decisions and emotions

For a while people might think my father makes things of glass.

Oh happy day!

Solen skiner på mig där jag sitter i Fornby i tryggheternas trygghet. Att ha ett hem där man bara kan kapitulera och existera, där det för personerna där egentligen inte spelar roll om jag presterar eller inte. Det är ett enklare sätt att leva, men det handlar ju också om att jag inte behöver vara lika vuxen, inte behöver ta ansvar för mina handlingar lika fullständigt, vilket gör mig till ett barn igen. Hemma får man alltid vara ett barn, och ibland är det väldigt skönt.



Just att försöka hålla mig medveten om att det är det som är skillnaden, att jag flyr vuxenskapet när jag kommer hem, blir mina föräldrars barn, istället för att hålla mig distanserad och vara "vuxen mina handlingar". Det är bra att faktiskt förstå det. Min tillvaro i Uppsala blir mer förståelig utifrån den tankegången.



Jag är så fullständigt ovan vid att vara vuxen, att ta mina egna beslut, att ställa upp för mig själv för att jag behöver det. Jag är uppvuxen i en anpassande miljö med alla dess fördelar, vilket har gjort det enklast, trodde jag, att bara anpassa mig hela tiden till omvärlden även i Uppsala. Men helt plötsligt, ganska mycket i nuvaranade läge, har jag upptäckt att dessa anpassningar inte stämde överens med vad jag och de som berörs av dem egentligen vill och behöver. Det vill säga: Mina anpassningar utgör hinder från att jag ska vara vuxen, och det störde mig och har fått mig att i tystnad sparka bakut istället för att prata om det direkt. Dumt av mig.



Men solen skiner, världen är vackert frusen och jag inser saker. Då kan man ju inte gärna vara olycklig. Känns rätt bra att återvända till Uppsala styrkt av insikter. Särskilt som jag vet att jag har stor del i mina problem och förmågan att göra något åt det, genom att KOMMUNICERA. Heja heja. Puss på er

Jag dör inte av att bli kallad fitta, VET HUT

Ja du Cissi, du sa att du hade velat ha mig ute på msn på samma filosofiska humör för några timmar sedan. Jag var inte ute på msn, men mitt humör var på rätt spår i alla fall. Det är det nog fortfarande ärligt talat. Natten som var var verkligen ingen bra natt, men det gjorde dagens IKEA-besök väldigt nödvändigt. Jag handlade gröna ting. Lunchtid idag var inte heller bra för min identitets styrka, men det gjorde också att dagens IKEA-besök var väldigt efterlängtat. Jag köpte en lampa.

De saker som ligger bakom är dolda, mest därför att det är mitt eget fel att de inte är åtgärdade genast utan får ligga kvar som stenar i skorna, som gammal disk i en studentkorridor, som hårstrån i BHn. De är irritationsmoment, av större eller mindre grad, men de ligger där och gnager energi. Därför köpte jag grönt. Inte ljust grönt, utan lummigt skogigt grönt.

Jag dör inte av att bli kallad fitta, hora, kärring. Jag dör lite i taget av kyligt bemötande, nonchalerande, spydig nedlåtenhet, förnedrande högmod och att bli klappad på huvudet med ett "Du är liten, Ida, och det märks att jag är äldre!" - Då dör jag lite grand, av att bita ihop och ta emot. Det är trist att det är allt jag orkar och kan. Jag krymper..och har slutat finna det konstigt.

Vet hut, ni prinsar och prinsessor, ni grodor och grodinnor.

Vet hut, ni förnedrande varelser som kallar er vuxna och vackra.

Jag ser er nog, jag vet att ni lägger era flugägg i sår hos de svaga.

Jag ser hur ni njuter när såren inte läker,

när de varar sig och försvagar den redan svage.

Död åt edert högmod.

Dag, månad, årtal, LIFE

Jag får huvudvärk av min förkylning. Och såhär trött har jag inte varit på mycket länge. Jag kanske tror att jag har varit trött tidigare också, men på den här nivån, inte. Så fullständigt orkeslös som jag har känt mig idag. Det har varit jobbigt att ligga ner stilla i sängen. Jag antar att det har med andningen att göra, att man blir så trött. Någon slags avsaknad av stadig syretillförsel som gör att kroppen går på sparlåga. Att vara förkyld är tråkigt.

Såg nyss på Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Den var bättre andra gången jag såg den, vilket är bra gjort när jag var fascinerad av den första gången också. Det var vissa saker jag inte begripit tidigare, tidsföljder i filmen som gått mig förbi, som nu framstod som tydliga. Det gjorde filmen mindre sorglig, mindre konstig. Den efterlämnade en snällare magkänsla nu.

"She was a rare thing, fine as a bee's wing,

so fine a breath of wind might blow her away

She was a lost child, and she was running wild

She said - As long as there's no price on love I'll stay

and you wouldn't want me any other way!"

...she had animal in her eyes.

Oh man, you foolish man.

It surely sounds like hell.

You might be lord of half the world

You'll not own me as well.

Det är något med det förlorade, det outsägligt vackra, det brutna och det önskade som får mina nervcentrum att gå på högvarv. Synder, laster, kvalitéer och egenskaper, extremer och känslor. Jag skulle kunna vältra mig i det, men då skulle jag antagligen dö på kuppen.

Jag knakar

Jag knakar. Visst, jag är överrörlig och det är mycket sällan det tar emot och sträcker så att jag tvingas grimasera. ...men ändå, vilket jag finner mycket underligt, knakar det. Det värsta är när jag sitter i sängen och nyser. Då knakar det till i ryggkotorna som jag vet inte vad. Det är så man tror att de tänker ta en promenad vid sidan av kroppen. Bara hoppa ur sin plats i ryggen och gå iväg en sväng.

En annan sak som knakar är bröstkorgen, eller bröstbenet, mittemellan mitt fram hur som helst. Detta sker när jag sträcker på mig, den känslan är också underlig, för det känns snarare som att tänja brosk för mycket. Lite som att slå i näsan, fast inte så hårt, men ändå med ett knak.

Sen har vi ju handleder, fotleder, höfter och nacken som knakar mest hela tiden, men det är snarare en vana än ett problem. Jag borde nog börja träna min stackars förslappade muskulatur, är ju hälsosam än så länge, men vem vet när det slår fel, slår till, gör ont. När jag haft månadskortet tre månader ut, då blir det bannemig cykling resten av våren. Det är ett projekt och ett mål!! Påminn mig gärna.

Tänk va, vad lite portvin kan göra. Så här mycket fjolligheter har jag nog inte hävt ur mig på jag vet inte hur länge. Nåja, säg Malins och min trerätters middag, då var jag eventuellt snäppet värre. Men iallafall, sov gott med er nu...